Aeonis

Vet ni?

Jag känner mig så liten och hjälplös och fast. Och jag kan inte ta mig någonstans. Ingenstans alls.
Och jag är inte negativ. Jag säger alltid att det är bra och det är fint, och allt löser sig i slutändan. Jag säger det och jag ler. Och jag sitter fast. För jag kan inte sluta säga det. Och skulle jag sluta säga det, då skulle någon annan vara snabb att säga det åt mig; "Allt löser sig i slutändan ska du se".

Förstår ni? Hur jag än gör sitter jag fast. Jag sitter så hopplöst fast.
Och här är inte där jag vill vara.  Det här är inte vad jag vill göra.

Vad hände med drömmar? Vad hände med framtid?

Och vet ni. Gud så förbannat. Nej jag ska inte klaga. Finns många som känner som jag. Finns många som har det värre.

Men so what ?!?

Jag är så less denna jävla du ska inte tycka synd om dig själv moralkaka som alla tvångsmatas med.

Är man inte nöjd ska man för fan kunna stå för det!!

Men varför kan inte jag det då? Varför kan jag bara skriva att jag mår dåligt och sen kontra med ett "haha gu va ja e emo" typ. För man får ju inte må dåligt.
"För allt blir bra och löser sig i slutändan"?

Sure. Sure it does...