Aeonis

Hur kan det vara så svårt
Har du svårt att förstå?
Du har din stolthet
Sätt hårt mot hårt
Säg aldrig Ja när du menar Nej
Säg aldrig Ja
Ett Nej är ett Nej
Jag sa alltid Ja
Se vad det blev av mig

Isis & Bast - Kent
(Länk till spotify i titeln, youtube i bandnamnet)


På grund av lite väl deppiga inlägg tidigare så är det dags för något lite mer positivt kände jag. Dramat som jag hade har helt försvunnit. Finns inte ett spår kvar av det, riktigt skönt om jag får säga det själv ^^.

Vidare så fann mitt hjärta ro, och inte bara det, utan även kärlek. Så jag är mest bara helt galet nykär och beter mig därefter, dvs jag beter mig inte alls ;). Nej men helt seriöst, är ganska uppslukad i de känslorna och det är fan skönt. Värre kunde det ju som vara.

Nu ska jag dock inte skriva allt för mycket om det. Kanske inte var världens mest intressanta topic ^^.

I övrigt så har nolleperioden startat nu och det är fun fun! Blir en del busy dagar framöver.

Jag har iaf idag skrivit klart en uppsats till en av mina sommarkurser som jag läser så nu är jag helt klar med båda, vilket också känns bra. Är övertygad om att jag kommer få godkänt i båda så det är lugnt på den fronten.

Ja se där, jag har bara tråkiga saker att skriva om. Fan vad tråkigt är underbart <3. Ska se hur länge man lyckas hålla sig ifrån drama den här gången :P.


Jag har en del lite mer seriösa saker som jag nog skulle må bra av att få ventilera lite i text. Svammla på en stund sådär som jag är duktig på att göra, men det får bli någon annan dag. Just nu är jag trött och borde försöka somna, imorgon är en ny dag! :)

Love you lovelies, som fått tillskott nu också med en person <3 Vissa av er är mig som vanligt saknade! Ta hand om er alla sötnötar ^^

I vilken ände ska man börja? Kanske den mindre roliga delen, den dramatiska biten. Eller varför inte med vardagsbestyren? De är ju dock inte lika intressanta. Men vi börjar nog där ändå.

Eller. Nä, vi börjar nog i den andra änden.

Efter att det varit jobbigt en tid, med bråk och drama, så blev det bättre. Ro infann sig i hjärtat och lugnet i tankarna. Bråket försvann och ersattes med ett par kramar och vänliga ord.

Andra saker blev också lugnare. Känslor som jag burit med mig under en längre tid. Fann äntligen ett sätt att släppa taget om dem. So far so good.

Så varför sitter jag här nu och gråter igen? Till och med när saker och ting borde vara lugnt, så är det inte det.

Tänk att en mening som; "Jag älskar dig", kan göra så ont att höra?

Jag vill inte, jag bara verkligen vill inte. Jag vill inte ha drama, komplicerade saker, känslor, i mitt liv.

Jag vill inte vara personen som ger dåliga nyheter. Jag vill inte vara personen som får någon annan att gråta. Får någon annan att känna att dom gjort så jävla fel, och att det är för sent nu. Jag vill inte att någon annan ska känna ångest. Men vad fan ska jag göra!?

Det gick så jävla långt, och det tog sån jävla lång tid, och jag hittade ett sätt att gå vidare från det. Jag flyttade till en annan stad, började hänga med massa nytt folk och fokuserade mina tankar och min energi på min framtid, här, och inte på det förflutna, och det som varit.

Sen när man tror att man står där på ett nytt blad, kan man ändå inte låta bli att blicka tillbaka.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Kan någon bara ta bort det komplicerade och lämna resten?

Jag har så mycket att göra. Så så mycket. Jag har inte tid för kärleks-trassel. Jag ska inte vara inblandad i kärlekstrassel, det är ju inte min grejj! Jag är helt ny på det här området. Jag brukar som mest stå på andra sidan. Nu står jag i mitten av två saker. Det som varit, och det som skulle kunna bli. Det är helt ärligt för mycket för mig just nu. Can't deal.

Jag har andra saker jag måste fokusera på just nu. Måste, måste.

Som till exempel att skriva en inlämningsuppgift som ska vara klar på söndag, trots att jag är upptagen typ hela helgen. Underbart. Så ska börja skriva på den nu och försöka komma så långt jag kan idag.

I love you lovelies, och idag är jag sjukt glad att jag fick träffa några av er som varit mig saknade ett tag <3

Det är när man sitter här när klockan är nästan 4 som man inser att saker och ting är inte så himla bra just nu. Inga djupa känslor, än. Men de sitter där på ytan ändå. Sova. Vad är det.

Jag kan inte sova. Jag kan inte släppa dig ur mina tankar. Jag kan som inte förstå det som hänt. Jag kan som inte förstå vad det är du tänkt på.

Jag kan som inte förstå att du tycker illa om mig bland annat för att du tycker om mig.

Det är inte helt olikt en situation i jag varit tidigare. En situation jag lovade och svor att jag aldrig skulle finna mig i igen. Märk till min förvåning, när jag sitter mitt i en liknande situation igen. Inte bara den andra personen. Utan hur jag var då. Hur jag betedde mig. Chocken.

Jag lovade verkligen, lovade, att det inte skulle bli så igen, någonsin. Sen påbörjade jag min väg till något bättre. Ett bättre jag, ett starkare och vettigare jag, och så nådde jag typ dit, iaf till början av det. Vägen är ju inte slut än.

Sen ser jag mig omkring och inser att jag betett mig precis som jag gjorde då, mitt i allt kaos. Men det är ju inte jag, det är ju den jag som jag har kämpat med i flera år för att förbättra, för att stärka.

Jag tog ett steg tillbaka. Men jag är inte den personen. Jag lovar och svär. Jag betedde mig illa, och jag var inte ensam om det.. Kan inte annat än bara se mitt egna fel och jobba på att förbättra det.

Resten, kan jag inte göra något åt. Så jag bara sitter här. Oförmögen att finna någon ro för stunden, kan inte somna tills utmattningen tar över..

Du blev arg för att jag gjorde något, som du gjorde mot mig, varav det du gjorde var något som betydde något för mig, men det jag gjorde, i dina egna ord, inte betydde något. Tills den dag det helt plötsligt gjorde det. Då kom ilskan och de hårda orden, och jag hade ingen aning. Var inte ett dugg förberedd.

Skulle gjort, och har gjort så mycket för dig. Men om du inte säger något, hur ska jag veta, hur ska jag kunna göra något?

Ältar. Det är vad jag gör. Ältar, det är väl vad jag behöver göra. Svar hade varit bättre. I brist på det fortsätter jag älta. Tills jag somnar, sen börjar jag nog om igen. Det tar slut nån gång. Det gör det.

Nu kom tårarna, nu kom känslorna. Är väl lika bra att släppa ut det man kan. Det går över. Det gör det.

Önskar jag kunde känna mig lite mindre ensam denna stund. Men det går ändå.

Älskar er <3

Har tänkt på massa saker jag kunde skriva om idag. Konstiga saker, "pinsamma" saker, saker som hänt den senaste tiden. Saker som får folk att höja ögonbrynen i förvåning och skämmas åt mina vägnar för att jag har mage att skriva om helt vanliga jävla saker som folk bara inte pratar om sådär inför andra. Whatever. Som ni märker så sitter vissa minnen om vissa saker kvar en ganska lång tid :P.

Idag har jag en väldigt konstig dag. Jag vet inte vad det beror på riktigt. Igår var det sådär, grät lite. Idag, grät jag en gång och var nära tårarna en gång till efter det. Men inga stora allvarliga känslor verkar vilja sitta kvar i min kropp just nu. Det är positivt. Det enda jag kan tänka på. Det enda jag kommit fram till är:

Kanske inte borde besöka Piteå, alls, på en ganska bra tid. Kanske ska helt lämna det som varit där ett tag. Kanske bara ska fokusera på mitt liv här. För mitt liv här, det är ju det livet som fortsätter gå. Framåt, framåt.

Jag har aldrig slutat gå framåt. Jag tycker det är det viktigaste, genom alla svåra stunder, t.o.m de dagar de känns som att man ska gå sönder totalt, håller jag kvar den tanken ändå. Livet går vidare, och det gör jag också.

Stod vid vad som såg ut att vara "världens ände" i fredags och pratade med min bror medan jag lyssnade på vågorna som slog mot stranden. Det var så vackert där. Jag bad honom stå där vid min sida och ta in denna vy med mig, för den var helt fantastisk. Efter det så gled jag nerför kullen till stranden. Tog av mig sockar och skor och lät vattnet slå mot mina vader. Tänkte att nog får vara nog. Jag ska fortsätta gå framåt, alltid.

Sen följde en mindre harmonisk stund när jag försökte balansera mig tillbaka till stranden på alla jävla stenar. Sen skulle jag ju också upp för den ändå ganska branta sandkullen tillbaka upp. I fyllan. Men upp tog jag mig. När jag stod där uppe sa jag det en gång till, jag kan lämna detta bakom mig. Jag kan fortsätta gå framåt. Sen vände jag ryggen till "världens ände" och gick tillbaka till mina kamrater som satt runt eldstaden. De hade ingen aning om vad jag just gjort. Men jag var några tankar och ord friare iaf. Det var skönt.

På vägen tillbaka till stugan så gick jag en bra jävla bit framför alla andra, så tog tillfället i akt att fortsätta prata med Petrus och "folket där uppe".

Jag inser, att trots allt, genom smärtan, så är fortfarande det grundläggande med mig kvar. Den kärlek jag har för människor. Den styrka jag besitter, som tar mig framåt. Den vilja jag äger att göra allt i min makt för att andra ska ha det bra. Den envishet som aldrig låter mig ge upp.

Kunde intet annat göra än att be att Petrus skulle få födas till ett bättre liv än det han fick när jag hade turen att känna honom. Nu blev detta ett ganska personligt inlägg. Men jag är ju som sån... Ärlig ibland. Inte lika ofta som folk påstår, men jag kan.

Idag som sagt. Idag har varit lite konstigt. Är inte ens ölsugen, eller snacks-sugen, de vanliga dåliga ovanor som jag brukar pyssla med när det känns tungt. Trivits ganska bra med att bara ligga framför datorn och se ikapp Naruto idag. Det är sjukt spännande nu!

Nåja, tillräckligt skrivet tror jag. Älskar er lovelies, flera av er är mig saknade just nu <3

Det känns som att jag håller på att gå i tusen bitar och jag hittar fortfarande inga ord för att beskriva och förklara vad som händer. En av anledningarna är för att jag inte vill skriva om en annan person, för vi är ju trots allt två i det hela och jag tycker inte han förtjänar att jag skriver ut det som hänt mellan oss.

Jag vill ha någon att prata med, samtidigt vet jag ingen som jag känner att jag skulle kunna prata med om det här. Jag vill prata med någon som förstår, men samtidigt finns det ingen som känner till allt det som har hänt. Jag vet inte. Det är bara svårt att förklara, svårt att skriva om.

Jag har inte gjort mycket annat än att gråta idag. Enda gångerna jag inte gråter är när jag stirrar på något. Det finns dock en gräns på hur länge som man kan stirra på något. Då och då tittar man upp, och då kommer tårarna nästan på en gång.

Har hållt på att packa upp och plocka undan saker idag. Tänker att det är dags att göra detta nya hem till mitt hem på riktigt. Jag tänker att det ska hjälpa. Tankarna och att komma vidare. Det gör nog det, så småningom. Jag vet inte varför, men just nu påminner de tomma ytorna som jag skapat om det jag saknar och vill ha i mitt liv. Så just nu känns det inte bättre att det börjar bli ordning och reda. Låter det konstigt? Jag förstår det inte själv.

Det gör bara ont just nu. Helvetes jävla ont i det så kallade "hjärtat". Kan inte annat än att längta tills den dag det lättar, för det gör det alltid. Just nu är det bara tungt. Det går över. Inte just nu dock.

Jag vet inte vad jag vill ha och jag vet inte vad jag behöver. Jag har inga ord för att förklara eller beskriva någonting.

Love you lovelies <3

Jag känner att jag är rädd för att skriva något. Rädd för att ventilera. Samtidigt håller jag så mycket inom mig att det känns som att det inte finns plats för något mer. Något måste ut, gärna lite i taget. Slow and steady.

Jag känner att jag tagit ett steg tillbaka. Tillbaka till en plats av osäkerhet. En plats där jag tvivlar på mig själv och mitt värde. Jag vill inte vara på den platsen igen, det gjorde så ont. Det gör så ont just nu.

Jag har så mycket att säga men jag klarar inte av att skriva någonting.

Jag är rädd för saker jag inte borde vara rädd för.

Jag får ingenting gjort och jag har bara gråtit till och från ända sen jag vaknade. Hjärtat slår hårt.

Jag har massor med ord men inget att säga just nu. Skulle vara ganska skönt att få skriva ner hela historian, men jag kan inte.

Jag är ett vrak just nu och det ser inte ut som att det kommer bli bättre dom närmaste dagarna. Så jag ber om ursäkt i förväg om jag beter mig konstigt/drar mig undan.

Det är svårt att stå på benen. Jag tänker dock göra det ändå. Jag ger aldrig upp. Jag orkar dock bara inte med särskilt mycket just nu.

Kram på er alla, my lovelies. Stunder som denna jag saknar er alla så sjukt mycket <3

Jag skriver inte så mycket. Jag borde. Det är ganska läkande att skriva. Att få ut sig allt det man tänker och känner. Sen gör man ju alltid någon jävel upprörd på köpet. Ursäkta att jag har känslor och skriver ner dom ibland. Jag har inte alltid rätt. Jag säger inte alltid rätt. Ibland är jag helt jävla omöjlig och orimlig på köpet. Men så vad, vem är inte det?

Jag hatar det där, när det känns som att man inte får säga vad man tycker och känner, för att de inte är "rätt" "rimligt" eller "okej". Måste det alltid vara det? Det är känslor ffs, sen när är känslor det alltid?

Jag kanske överdriver. Javisst är det säkert så ibland. Det får inte mina känslor att försvinna dock. Dom råkar finnas där i mig ändå, och ibland spelar det ingen roll hur mycket jag vänder och vrider på det hela, ser på saken från olika håll, från någon annas håll. Ibland är dom bara där ändå. Ibland har jag inga svar på varför jag känner som jag gör. Ibland kan jag inte alls förklara det jag tycker och tänker, och mest av allt, känner.

Jag kommer dock säga det ändå, vad jag känner.

Dock inte idag, inte just nu. Jag borde. Men jag får inte ut något just nu.

Kram

Jag tycker inte om den jag är just nu.

What a mess.

Jag är ett jävla vrak!

Beyond a story book
And learn our souls are all we own
Before we turn to stone

Turn To Stone - Ingrid Michaelson

Det är lite kaos i mitt huvud at the moment. Mycket som rör sig där inne.
Mycket har hänt, och det finns mycket mer kvar som ska hända också.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Jag känner mig ganska kass om jag ska vara ärlig. Kass för att jag inte tar mig tid för mina vänner, alls. Sitter och säger om och om igen hur trevligt och roligt det skulle vara att ses, snart. Jag menar vad jag säger. Men faktum kvarstår, jag vill inte träffa någon. Jag vill inte umgås med någon. Jag vill inte existera för någon annans skull än min egen just nu.

Vill inte lägga ner tid och energi på relationer. Jag vill inte vara ego, men jag orkar inte vara något annat än ego just nu. För mycket saker som snurrar i mitt huvud, och jag känner mig kass.

Sen tar jag mig inte ens tid att bearbeta dessa tusen saker. Jag ignorerar dom och låtsas som att dom inte existerar. Guess what, har varit ensam i mer än 1h nu för första gången på över en vecka. När jag är ensam kan jag inte låtsas som att dessa tusen saker inte finns, de blir för tydliga. Men dom är för många! Jag vet inte ens vars jag ska börja.

Jag är arg och jag är ledsen för att saker aldrig blir som jag tänkt. Det är långtifrån alltid dåligt, men den där känslan, av att inte vara i kontroll över något, suger.

Jag är arg och jag är ledsen.

Det känns så poänglöst att vilja saker, det känns som att jag har tappat kontrollen. Det känns som att det inte är jag som styr över mitt eget liv.

Jag föredrar att hålla en låg profil för tillfället. Inte göra allt för mycket, inte säga allt för mycket, inte förvänta mig någonting. Stanna i ett relativt neutralt läge och bara go with the flow en stund.

Jag vet inte riktigt själv vad jag yrar fram just nu i detta ganska emotionella state så att säga. Men förhoppningsvis gör det inte så mycket. Behöver svammla på en stund.

Tänkte snart ta mig i kragen, rycka upp mig lite och försvinna iväg till min icke-sociala tillvaro med någon annan där jag inte tänker på alla dessa saker.

Ha det bäst lovelies, you know I love you <3

Fuck fuck fuck.


Har inte tagit mig tid att sörja över det.

Stockholm.

Fan vad jag saknar det. Staden, människorna.

Helt tappat kontakten. Fuck. Hatar det.

Kan inte ens gråta. Jag skulle vilja det. Jag skulle behöva det.

Nåja, nån dag snart kanske.

Hoppas ni alla har det bra ! (vettigt inlägg kommer snart, förhoppningsvis).

Skriver ett snabbt kort inlägg för att uppdatera lite om livet :).

Hade läkartid igår. Det gick bra. Fick hjälp och medicin utskrivet för båda mina besvär. Medicinen för mitt problem med slemhinnorna (sexigt ord det där ;P) kommer jag inte kunna hämta ut förrens jag har fått pengar igen. Livet som fattig student för dö vin (ftw). Dom andra två gick jag dock och köpte trots dessa sagda pengaproblem, kändes värt att prioritera. Det blev dock bara 53kr sammanlagt.. Höh.. Glad överaskning kan jag ju säga :).

Så igår började jag äta Citalopram 20mg (dock endast 10mg/dag i en vecka först) samt Atarax 25mg. Atarax äter jag för att balansera ut de möjliga negativa bieffekterna av Citalopramet och den tar jag 2 gånger per dag. Som tur är gör den mig inte dåsig. Dessa mediciner har dock en rad andra bieffekter som bland annat innebär att jag är förbannat osocial just nu då jag känner mig ganska konstig i huvudet, (alltså mer konstig än normalt :P).

Jag åt Citalopram för ett x antal år sedan, detta för att jag led av en depression. Nu äter jag det för att jag lider av ångest, (så ingen depression!). Förhoppningsvis så ska jag inte behöva äta det så länge, (inte två år som senast), utan bara några månader kanske. Tar man den medicinen för depressionen så ska man ta den helst i 1 år, vet inte hur det funkar med ångest dock.

Eftersom min hjärna är virrig just nu så har jag en tendens att glömma bort vad jag just skrivit samt skriva helt fel ord. Skrev "även" istället för "över" för ett litet tag sen, det kändes ganska konstigt när jag upptäckte det.

Jag känner mig svammlig. Så jag ska sluta skriva nu. Ville som sagt bara uppdatera om läget.

Ska fortsätta virra på någon annanstans nu ! ^^

Love you lovelies ! <3

Jag lovar, jag ska inte mata trollen något mer ^^.


Började tänka på en del saker.

Jag tror inte på ondska, det gör jag inte. Jag väljer att alltid se människors potential till goda saker snarare än de dåliga saker de faktiskt gjort. Detta applicerar jag på mitt eget liv också, jag har inte alltid varit så schysst mot alla människor på denna jord, men jag kan bättre, och jag vill aldrig att någon annan ska må dåligt, över mitt agerande. Jag kan inte gå omkring i livet och må dåligt över dåliga saker jag gjort, då skulle jag aldrig må bra. På samma sätt kan man inte döma ut andra människor för att de gör/gjort dåliga saker.

Jag känner en sak i en stund, och ibland kanske jag skriver ner den här. En liten stund senare kan jag känna något helt annat, och så skriver jag det inte här. Svårt då att hänga med i allt. Jag har dock sagt det då och då, att man aldrig bör läsa in allt för mycket i mina texter, speciellt de "känslosamma". Bara jag som ventilerar en känsla i en stund. En känsla som i nästa stund är försvunnen. En tanke som jag tänker, i nästa stund är det en helt ny tanke som jag tänker.


Vill man sitta där på sina höga hästar och se ner på andra för att de gör "fel" eller har "fel" på något vis, då får man väl göra det. Jag betvivlar dock att man mår bra av det.

Ett ogillande hos andra är ofta en spegling av ett ogillande hos sig själv. Antingen det eller så är man inte helt lycklig/nöjd själv. Lyckliga människor har inget behov av att se ner på andra, döma dem eller säga taskiga/nedvärderande saker heller.

Detta vet jag, och jag vet att jag gör det själv. Dömer, nedvärderar, är taskig, säger hemska saker som jag egentligen inte har någon jävla rätt att anmärka på. Som att kommentera hur "hemskt" en viss person är klädd en viss dag. Vad finns det för någon poäng i det egentligen? Ingen. Allt det gör är att föda negativiteten som bor inom en själv.

Jag jobbar dock på det. På det och en del andra saker. Vilket är allt man kan göra, sitt bästa för att förändras, förbättras och bli en bättre människa än vad man har varit tidigare.

Jag tror att alla är kapabla till den här förändringen, men man måste vara öppen för den.

Ett första steg är ändra sin syn på sig själv. Detta kan man göra genom att "äga" de negativa ord/begrepp som finns om en. Ett av mina första sådana begrepp är "Drama Queen". Jag är fortfarande vad man skulle kalla överdrivet emotionell vid olika tillfällen, men jag har en bättre förståelse för det nu, kan delvis hantera dessa reaktioner bättre och i vissa fall ha bättre kontroll över dem. Så att man t.ex inte flippar ut totalt över någon jävla skit-grejj bara för att det går emot någon av mina principer.

Jag har släppt på många av mina principer genom åren. Det är bara 2 jag håller fast vid:

1. Om du säger att du ska göra något, då gör du det också. T.ex om du säger att du ska ringa, då gör du det.

2. Denna är den absolut viktigaste: Ljug inte för mig. Säg inte saker som inte är sanna.

Så länge dessa 2 principer vidhålls så kan jag acceptera nästan allt. Att göra dåliga saker gör inte dig till en dålig människa. Jag kan förstå och relatera till mycket. Så jag dömer inte ut någon som gör något dåligt mot mig. Så länge den personen står för vad den har gjort, ber om ursäkt och såklart, gör sitt bästa för att inte göra om det.

Det är inte alltid så lätt, långt ifrån. Att ändra på ett beteende, eller ett visst tankemönster hos sig själv som orsaker vissa beteenden, tar tid att ändra på. Rom byggdes inte på en dag som man säger.


Varför skriver jag nu allt detta ? Ja du, för att det var något jag tänkte på. Fråga mig om en kvart igen, så tänker jag nog på något helt annat.

Jag tror jag skulle kunna svammla på om allt detta hur länge som helst. Men blir nog snabbt att man går i cirklar då. Ska försöka undvika det och avsluta detta här och nu.

Förresten, jag har ett överdrivet emotionellt sätt att prata på, förmodligen att skriva på också. Ytterligare en sak jag inte kan styra över riktigt, det är bara sån jag är.

Den jag är råkar dessutom också vara alldeles awesome. Jag hoppas ni alla tycker det om er själva också, för det är ni.

Love you lovelies, saknar er ofta ! <3

Jag har bestämt mig.

Även om det inte gör mig lycklig.

Så ska jag hålla dig i handen.

Jag ska finnas där för dig.

Vad det än leder till.

Så ska jag hålla dig i handen <3

Love is worth the pain
Love is why we fall down
And get back up again
Love is where the heart lies
Love is from above
Love is this, this is love

This is love - The Script

Jag har lyssnat på The Script non stop i princip sedan igår. Givetvis inte när jag sovit / varit på skolan.. Men annars ^^. När jag fastnar för något måste jag lyssna på det tills jag blir less ^^.

Jag är så skadad av tidigare erfarenheter så, så fort någon säger något negativt och syftar på en människa, (kanske flera människor), så kan jag som inte låta bli att fundera på om personen menar mig? Jag har tyvärr haft på tok för mycket sånt i mitt liv tidigare. Äckliga små hintar som folk droppar i sina bloggar eller på facebook istället för att ta en endaste sak IRL. Eller jo, IRL tar dom det, dock inte med mig, utan med någon annan.

Jag vet inte hur många gånger jag påpekar att allt jag skriver är ur en högst personlig synvinkel och handlar oftast om mina känslor i allmänhet, eller bara för stunden, och inte alls om speciella människor egentligen. Som mitt förra inlägg, jag hoppas ni förstår att jag inte klankar ner på folk som röker på, utan att jag bara inte klarar av dom känslor det medför, när jag är med dessa människor. Alla dessa personer är sjukt fina människor, det är inte det.

Nu gör jag det igen, förklarar och förklarar.

Jag kan inte sluta förklara.. Så många gånger som jag känt i mitt liv: Jag vill bara att dom ska förstå. Så jag började förklara allt, om och om igen och hoppades att dom till slut skulle förstå. Och jag visste inte vad jag skulle göra när dom inte förstod. Hur får man någon att förstå? När ord inte räcker till.

Jag önskar jag kunde sluta ta åt mig, jag önskar jag kunde sluta bry mig.

Jag önskar att folk kunde förstå helt enkelt. Folk tar åt sig, jag tar åt mig. Så kan inte säga att det är fel på något sätt. Vi borde alla sluta ta åt oss kanske.

Jag är så sjukt trött så jag klarar inte ens av att formulera någon vettig tanke i mitt huvud egentligen. Så ska inte försöka, blir så lätt emotionell när jag är trött.

Okejj då, mer emotionell än vanligt. Jag är en känslomänniska, jag står för det, och inte nog med det, jag är jävligt stolt över det också. Visst, det leder till att jag bryr mig mer än vad jag borde om människor och det leder till att jag blir jävligt sårbar. Men, det är ändå något fint.

Sen kan jag inte prata om saker som jag anser vara bra med mig själv, herregud vad folk börjar tycka illa om en då och tvunget måste tänka och säga saker om mig i ett försök att dra ner mig. Att trycka ner mig, att göra mig mindre än vad jag är, om så bara i deras egna huvuden.

Jag har inte förstått det där förens häromdagen, skojjar inte. Då fick jag veta att Jantelagen faktiskt existerar på riktigt. Att det sticker som satan i folks ögon när någon "tror att dom är något". Så sjuuukt.

Jag har aldrig tänkt så, visste ni det? Jag har hört talas om Jantelagen. Jag trodde den var ett skämt och att anti-jantelagen var det som gällde. Jag är nog lite blåst ibland ^^. Men, vad ska jag säga, jag tror alltid det bästa om folk tills dom bevisat mig motsatsen.

Jag tror inte att jag är något. Jag vet att jag är något. Någon jävla speciell människa med ett gott hjärta som förtjänar allt det bästa i livet, och vet du vad? Det gör du också.

Love you lovelies, livet vore inte så najjs utan er ^^.

Just praying to a god that I don't believe in
'Cause I got time while she got freedom
'Cause when a heart breaks
No, it don't break even

Breakeven - The Script

Tänkte att jag kanske skulle börja länka till låtarna jag citerar. Om nu någon någonsin skulle orka lyssna ^^. Idag upptäckte jag The Script, and I do like ^^. Väldigt mysig musik. Alla vet vid det här laget hur mycket jag gillar lugn rock, myspys! ^^

Just den här låten fastnade jag för, för att jag känner att jag kan relatera till den ganska mycket ändå. Vem har inte känt så liksom nån gång, att man själv är så ledsen, nästan förstörd över något som hänt, medan den andra personen verkar knappt känna något alls.


Idag klev jag upp strax efter 09, då hade jag legat i min säng och för det mesta, sovit i 13h. Wow. Det är ganska mycket. Så jag är sjukt pigg och utvilad. Helt fantastisk känsla.

I fredags var jag bara bitter och kort i tonen mot allt och alla, och jag ville verkligen inte vara det. Fan vad jag tycker illa om mig själv när sånt händer. För jag vet att det är så, och jag vet att jag låter så förbannat otrevlig. Men jag vet inte vad jag ska göra, och allt bara bygger på. Och jävlat alla jag umgås med knarkar och jag blir så less. Varför måste det vara så?

Hur ska jag le och vara glad och trevlig när alla är höga och bara jag ser det som något negativt, som något dåligt. Som något som kan leda till något annat. Hur bruk kan bli till missbruk och hur missbruk kan leda till obeskrivliga saker som ingen vill prata om.

Hur ska jag kunna le när det jag vill göra på en fest, tramsa och leka lekar, istället är att sitta och titta på när folk gör en joint som sedan alla glatt delar på under fläkten vid spisen.

Kom igen folk. Det går inte. Så det är bara att ta ställning, inga fler fester med dessa människor.  För jag orkar inte se på, och det hoppas jag att folk accepterar och respekterar. Så I'm sorry peeps, men innerst inne måste jag ändå tro att jag kan skaffa och få vara med vänner som är lite mer som jag, som vill göra de saker som jag vill göra, och som inte tycker att knarka är en logisk del av att festa.

Alla "varför knark är okejj"-argument undanbedes. Jag baserar inte mitt beslut så mycket på fakta som jag gör på känslor. För logik spelar ingen som helst jävla roll när det är så äckligt ingrott att droger är dåliga. Att missbruk är dåligt. Att missbruk dödar och tar ifrån en människor som man älskar. Okejj?


Nu känner jag att det blev lite negativt, och jag tänkte skriva något positivt egentligen.

Jag tänkte faktiskt säga, (trots min halv-kassa fredagskväll med brukarna), att jag mår oförskämt bra :). Pigg, utvilad, motiverad. Ska snart sätta mig ner och plugga lite inför morgondagens pluggande. Yes, plugg inför plugg, logiskt ^^.

Studentlivet ändrar en på många sätt, och jag kan helt ärligt säga, att jag är en bättre människa nu än vad jag var för till exempel ett halvår sedan. Förändringar var i rörelse redan när jag var i Stockholm, och nu äntligen, känns det som att alla pusselbitar fallit på plats. Att allt det jag saknat och sökt under de år av mitt liv då det mesta bara var kaos, har återvänt. Livet känns inte som kaos längre. Livet känns fan najjs.

Jag flyttade till Sthlm för att finna mig själv, som många av er redan vet, och fann mig själv, det gjorde jag. Jag fann mitt värde och återfick min tilltro på människor. Jag har funderat upp och ner lite sådär om jag verkligen gjorde rätt som stannade i Piteå nu, men. Jag är nöjd med livet, det är jag. Jag älskar skolan, och jag älskar verkligen mina klasskompisar, så sjukt underbara människor. Så sjukt sjuka människor som jag har så sjukt roligt med, det är helt sanslöst ^^.

Så, jag är nöjd, och jag är glad. Det händer fortfarande saker ibland som är lite jobbiga, såklart, men det drar inte ner mig lika mycket som det gjorde förr. Jag har så mycket mer lugn och ro i mig. Jag har lättare för att acceptera de saker jag inte kan förändra, de saker jag inte har något inflytande över. Sen ska jag definitivt fortsätta träna på att faktiskt verkligen försöka ändra det jag kan, sluta vara så blyg och tillbakadragen.

Nu saknas bara the cherry on top of the regular cherry on the sundae called life ^^.

Ursäkta det långa inlägget, men ville ventilera ett par saker bara.

Love you lovelies ^^.

And will we ever end up together?
No, I think not, it's never to become
For I am not the one

Sally's Song - Danny Elfman

Jag funderar mycket. Vilket iofs inte är någon nyhet. Jag är lite negativt inställd till världen just nu. Det hänger mest ihop med mitt kassa självförtroende. Så det är väl ingen större fara egentligen.

Man borde inte tvivla på sig själv, men det gör jag tyvärr.

Något positivt måste jag ju också dela med mig av såklart. I helgen träffade jag en söt människa. Det är ju som alltid positivt när man gör sånt ^^. Problemet med söta människor är ju som att det är lite svårt att inte känna att man skulle ju som kanske vilja träffa dom igen.

Nåja, det är ett problem jag får leva med helt enkelt ^^.


Annars då?

Pluggar, faktiskt. Har tagit mig i kragen och börjat lägga ner mer tid på skolan. Vilket passar sig då vi har haft ganska så mycket att göra den här månaden, nästan sjukt mycket.

Så det är mitt liv. Ibland kanske man festar på helgen, det händer dock inte sådära jätteofta eftersom jag inte har råd med sånt.. Yes. Är helt sjukligt brutalt fattig nuförtiden. Nästan helt sanslöst.. Men ska inte prata om sånt.

På dagarna är jag på skolan och pluggar med ett par lovelies. Blandar seriöst med skratt-anfall. Vi har helt fantastiskt roligt faktiskt. Så när jag kommer hem njuter jag ganska mycket av att bara tråka framför datorn ^^.

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva nu. Börjar bli trött i huvvet, och jag vet, klockan är jättelite ^^.

Hoppas ni har det bra lovelies. Love ya ^^

Jag lyssnar på den vackraste musik jag någonsin hört typ. Det slet tag i mitt hjärta som bara den och nu gråter jag som en liten bäbis. Oh herregud vad vackert.

Jag tänker på hur det var när jag just fyllt 22. Det är ganska snart 2 år sedan. Typ en månad kvar. Jag hade inte gjort ett skit när jag var 22. Hade inte hunnit åstadkomma något. Mitt liv hade precis börjat. Mitt liv har fortfarande precis börjat.

Det gör så ont. Det gör så ont i mig att tänka på att ditt liv slutade vid 22. Det är så ofattbart. Det är så orättvist. Du hann inte göra något i detta liv, du hann inte uppleva de saker som du borde fått göra. Det är bara inte rätt.

Snart har 6 år passerat men sorgen, smärtan och saknaden försvinner aldrig. Jag älskar dig så mycket.

Det har jag visst. Men jag skriver aldrig i den. Uppenbarligen.

Kommer förmodligen inte göra det heller ett tag.

Är dålig på att blogga den här tiden på året.

Allt är så mörkt och tungt. Riktigt tungt. Blä.

6e året i rad. Samma visa varje gång.

Inte så mycket att göra åt.

Hoppas alla har det bra <3

Love you lovelies.