For the very first time
Seeing the sun shine for the very first time
I always knew it was there
Just beyond my reach
Everytime I looked up in to the sky, I only saw the stars
So I kept dreaming....
Waking up, for the very first time
To the light, to your life
A past that has been forgotten
A life still left to live
My hands finally holding on to a star....
Breathing in the sunshine, for the very first time
Holding on and letting go
Giving up and falling down
While staring up at the sky
The darkness suddenly turned bright....
This is life
This is love
This is dreams coming true
This, is me and you
Seeing the sunshine for the very first time....
If it's going to be a rainy day
There's nothing we can do to make it change
Please Don't Stop The Rain - James Morrison
Ja herregud, jag skriver ju aldrig här längre. Nåja, jag ska skriva en liten stund nu, och nyktert dessutom. Ska inte försöka göra det till en hemlighet att jag oftast skriver av mig på fyllan om jag någonsin gör det. Känslor har en tendens att kännas närmare och tankar bubblar upp till ytan mer fritt när man är lite lullig sådär.
Hursomhaver.
Tänkte ta denna stund och stå upp för lite saker som jag tror på, saker som jag pysslar med, tänker på, värderar högt och väl och annat.
Det första jag tänkte på var tårarna. Gråten. Den där saken ni vet. Jag har väldigt lätt för att gråta, samtidigt som jag har svårt för det, (vilket många människor inte tror på, men jag avskyr att gråta inför andra). Ja, "ni" har sett mig gråta många gånger, och utan att låta allt för dramatisk, (okej, det kommer låta jävligt dramatiskt), men det finns så sjukt många fler gånger ni inte sett mig gråta. Detta i sig är dock inte någon världens undergång eller annat. Det är bara att jag har lätt att gråta. Tårarna är en liten mekanism som aktiveras vid emotionella situationer, stora som ibland lite mindre.
Tårar är ett utmärt sätt att ventilera på. Tro mig, jag är proffs! (Haha) Skämt åsido. Jag använder tårar som ett sätt att ventilera på, och jag tycker det funkar bra för mig. Bara sådan jag är.
Efter en viss incident, känd som det värsta som någonsin kan hända, och då vet ni vad jag syftar på, så har jag haft ännu lättare att börja gråta. Nuförtiden (om jag är ensam) kan jag gråta till allt och nästan vadsomhelst. Allt på tv med emotionella inslag, oh herregud, det kliar i tårkanalerna!
Jag ska inte gå djupare på det, prata om mina emotionella problem och sådant. Det här inlägget är redan emotionellt och dramatiskt nog.
Hursomhelst. I slutet av detta var det bara en sak jag ville säga, men vad vore ett blogginlägg från mig utan en rant? Denna sak är:
Att gråta gör inte dig svag. Att gråta gör inte mig svag. Tårar är inte, och har aldrig varit, ett tecken på svaghet. Många människor har vid ett flertal tillfället stört sig på mina tårar och/eller målat upp de som något mer dramatiskt/allvarligt än vad det är, (ibland överdrivet, deras tolkning, inte min). Oavsett mina tappra försök att förklara tårarna genom åren, (att jag gråter lätt, är inte världens undergång, det är vad det är), så har det inte riktigt fastnat för vissa. Vilket bara gjort tårarna mer obekväma. Känslan att man måste hålla tillbaka dem, tycker jag inte är trevlig alls.
Känslor är till för att kännas! Släpp ut tårarna, gråt en stund! Det är såå skönt när det behövs, och du vet själv när det behövs.
Så detta är jag som står upp för gråten, den är behövlig. Tårar har gjort mig stark, inte svag.
Och så glömmer vi givetvis inte att ta hand om varandra och oss själva!
-v- For my lovelies, kan ju inte avsluta ett blogginlägg utan att nämna er, kärlek och saknad! -v-
Bild inte helt relaterad, men lite, och den har en vettig poäng! :)
Jag = idioten
När ett hjärta brister
När ett hjärta blir trasigt
När ett hjärta går sönder
Spelar det någon roll?
Dina ord i min mun
Smutsiga som aska
Äckliga som röken från en cigarett
Vad spelar de för roll?
När lögnerna går djupt in i hjärtat
Och orden, svarta som sot
Och man vet, hur falska dom är
Men tar emot dem, hur falsk är då jag?
När den eventuella känslan
Är viktigare än verkligheten
Fast man vet, fast än man vet
Hur dum är då jag?
Jag är idioten
Den som får skylla sig själv
Jag är den, vars sår finns på grund av, mig
Och du, du är blott idioten som pratade till mig
Så vem är jag
Att hata dig
Vem är jag
Att hata dig?
Dina ord svarta som natten
Något jag såg, men aldrig ville inse
Såren du gav mig
Som jag tog emot, men vägrade inse
Så vem är jag, förutom "den jävla idioten"
Som tog det du gav
Tog det, om och om igen
Vem är jag, förutom den jävla idioten?
Där jag är just nu
Vår sista sommar i stan
innan allt förändras
Vi har ingen kontakt nu
det är något jag skäms för
Det bara blev så
vet inte vad som hände
Det stavas
R-Ä-D-S-L-A
Jag är rädd för allt
beredd på allt
Jag sa
R-Ä-D-S-L-A
Jag är rädd för allt
beredd på allt
Beredd På Allt - Kent
Där jag är just nu. Stunden då jag känner mig som ett jävla skum. En sån där dum jävla idiot kanske till och med. Där jag vet att jag har fel. Där jag vet att jag har gjort fel
Jag har förbannat den här stunden i mitt liv. Den här delen av mitt liv. Den ålder av mitt liv som jag befinner mig i. Den här "20-nånting" som innebär att folket du lär känna, och folket du känner, försvinner hit och dit. Till alla delar av Sverige, tillbaka till de delar de först kom ifrån, eller andra delar. De är inte från där du är ifrån. Ni kommer från olika platser och träffas på olika platser.
"Det är så det är" Det är en naturlig del av livet. Folket jag känner just nu kommer jag kanske inte kunna träffa om ett år, två år, tre år. En vecka, en månad?
Det här är en sanning, samtidigt som det är en lögn. Det är en ursäkt. En riktigt kass ursäkt. Jag lärde känna helt underbara människor på min resa. Sen hamnade vi på olika ställen. "Det är så det är" Nu kanske jag lär känna nya människor.
Det är en sanning, samtidigt som det är en lögn. Det dom här människorna gjorde för mig, det är större än ord, det är större än allt jag varit med om i livet hitills.
Jag känner mig kass. Min dumma ursäkt. Jag älskar er så mycket. Jag saknar er så mycket. Därför hör jag aldrig av mig. Det känns så mycket. Det är så jobbigt.
Vilken värdelös jävla ursäkt. Jag älskar ju er. Jag borde höra av mig. Jag undar ju alltid hur ni har det, hur ni mår, vad ni gör, vem ni knullar och hur mycket ni super. (Ursäkta det ovårdade språket, eller så inte, ni vet ju hur jag är).
En kväll med en av dessa människor, och allt kommer tillbaka, allt det där som ligger och gnager, alltid. Jag tänker på er, ofta. Oftare än vad ni säkert tror, för jag hör ju aldrig av mig. En kväll med en av dessa människor, och här sitter jag och gråter. För jag tänker på er. För att ni är underbara, för att ni är bäst. För att ni gjorde mitt liv till något mer än vad det någonsin varit. Det kommer jag alltid ha med mig, hela mitt liv. Utan er hade jag aldrig varit jag. Utan er hade jag aldrig hittat mig själv. Utan er hade jag aldrig hittat mitt värde. Så den här texten är till er.
Förlåt mig, för att jag sen den tiden, inte visat hur mycket ni betyder för mig, fortfarande. För att jag aldrig berättar om de tankar jag tänker om er, och för den kärlek som jag har för er som jag aldrig delar med mig av. Förlåt, jag ville bara säga det.
Ni gav mig mitt liv tillbaka, och jag har inga ord för att beskriva det, dom känslorna, eller någonting egentligen. Men ni gav mig det liv jag lever nu, och allt jag lyckas med. Allt jag åstadkommer, är ett resultat av det, av er. Ni bör veta hur värdefulla ni är. För mig finns det iaf inget mer värdefullt. Förmodligen därför det gör så ont att jag slutade höra av mig, det är inte för att jag inte bryr mig. Det är inte för att jag inte vill veta.
Och jag har inget annat än sjukt kassa ursäkter till "varför". Så förlåt mig. På den punkten suger jag. Men ni är underbara. Ni är helt fantastiska. Och jag vill inte att någon av er glömmer bort, inte ens för en sekund. Så gör inte det. Det skulle betyda mycket för mig om ni aldrig gjorde det <3
Jag skulle kunna ge mycket, för att få vara med er igen. Alla vi, samlade på en plats.
Det är inte ditt fel!
- "Det är inte ditt fel!"
- "Men du är ju upprörd?"
- "Ja, men det är inte ditt fel"
- "Nu förstår jag inte? Du är ju sur, på mig?"
- "Ja... men det är inte ditt fel!"
Vissa av er förstår min poäng just nu. Vad jag menar med det här. Vissa av er förstår inte alls. Ibland så har man känslor som inte går att förklara. Ibland är det inte lika enkelt som att bara vara.
Ibland har man känslor som uppstår från kaos. Kaos i sin egna hjärna. Dåliga minnen och katastrof.
En dag kan man lära sig och se skillnad på. Känslor du gav mig, och känslor som inte går att förstå.
Den här känslan just nu, tillhör inte dig. Den här känslan just nu, tillhör inte ens mig.
Den tillhör ett minne, något som var. Den tillhör det förflutna, en rest som stannar kvar.
Välkommen till min värld. Har du tänkt stanna ett tag? Det är lugnt, jag kan ta det en liten bit, dag för dag.
Jag kan förklara det som är svårt att förstå. Jag kan stanna fastän jag oftast vill gå.
Jag investerar min tid i det här. Om du har tid att förstå vem jag är. Jag ska göra så gott jag bara kan. Ska göra mitt bästa för att vara sann. Mot känslor som ej tillhör mig. Jag ska vara öppen med dig.
,.-
Poetiska blogginlägg, why not? Hade i alla fall en tanke som jag ville dela med mig av, den kom dock ut i lite annan form än jag själv är van vid.
Har äntligen fått mina sista betyg från en av sommarkurserna. Vet ni vad det innebär? Det innebär att jag äntligen kan bli beviljad CSN. Hallelujah ffs. Ekonomisk kris suger kan jag lugnt säga. Detta betyder att jag kan hälsa på i Piteå nästa vecka - pepp! :) Saknar den staden lite granna. Det jag saknar mer än det är dock att kunna gå på ICA och köpa vad jag vill till middag typ. Det ser jag fram emot!
Saknar lovelies runt om hela Sverige. Fan vad vi blev utspridda till slut! Älskar er som är saknade och er som finns en aning närmare. Hoppas ni alla har det bäst. <3
Save the last dance for me
Idag, i mitt huvud, så dansade jag en vals med Petrus. Inte för att jag vet hur man dansar vals. Men det är det som är det vackra och underbara med fantasin, den är nästintill obegränsad. Så i mitt huvud fick jag dansa en vacker dans men en otroligt vacker människa, och det kändes verkligen som att det var "the last dance" så att säga.
Min underbara vackra bror. Som har stått vid min sida alla dessa år, osynlig men oj så närvarande. Alltid. Jag har känt av hans närvaro i de svåraste stunderna av mitt liv.
Ibland sträcker jag ut min hand. Väntar ett par sekunder, sen tar jag tag i hans hand, som i mitt huvud finns där i min. Som i mitt hjärta alltid finns där i min.
Det är svårt att förklara för någon som inte vet, hur det känns och hur man tänker när man förlorar någon som står en så oerhört nära.
Men i min värld, i min hjärna, i mitt hjärta, har han alltid stått vid min sida.
Jag ska försöka förklara vad jag känner nu.
Jag känner att han är på väg bort, min bror. Att han till slut, går vidare, och lämnar oss som är kvar här. Han är på väg bort. Det gör mig ledsen. Jag vet dock att min bror inte skulle lämna min sida, min systers sida, om det inte var okej. Om det inte vore så att han har så stor tilltro på oss, och den framtid vi har framför oss, så skulle han inte gå.
Så det enkla faktum att det känns som att han är på väg bort, är en indikation på hur långt jag har kommit i livet, och vars mitt liv är på väg just nu. Inte bara jag såklart, utan även min syster. Han skulle aldrig lämna oss annars.
Det här är faktiskt ganska svårt och tungt att skriva om. Behöver nog inte säga att jag gråter en del just nu, ikväll.
Den största sorgen jag någonsin känt i mitt liv var över denna vackra människa. Jag saknar honom och jag kommer alltid sakna honom. Jag älskar honom och jag kommer alltid älska honom.
Jag kommer aldrig ha "älskat" honom. Han kommer aldrig ha varit min bror. Han ÄR min bror. Han är och han kommer alltid vara det. Han kommer alltid vara en av de mest betydelsefulla personerna i mitt liv. Simple as that.
Känner helt ärligt nu att jag inte får fram några fler ord just nu. Så jag lämnar det så.
Evig kärlek och saknad <3
Vila i frid underbara du -v-
An ode to nothingness
Can't find
Can't see the light
Can't see the tears that I cry
Can't figure out why
Tried to find, touch the sky
Tried to reach, say goodbye
But I got lost on the way
I got lost on the way..
Letting go, one step beyond the things that could be
One step further, beyond you and me
I could let go, I could go
But what's bothering me is that I'll never know
About you, I sadly, do not really care
I'm not sure if you're aware
That your life, does not, on me, make an impact at all
I just want that call
That will explain everything about you
The call that will reveal the truth
But I'm sure there is no reason to be found
I'm pretty sure all of your lies are hellbound
I'm sure there is nothing left worth to know
But without the closure, it's hard to let go..
[17.30] 3/9 - 2012
Du väljer själv hur långt du vill gå
Hur kan det vara så svårt
Har du svårt att förstå?
Du har din stolthet
Sätt hårt mot hårt
Säg aldrig Ja när du menar Nej
Säg aldrig Ja
Ett Nej är ett Nej
Jag sa alltid Ja
Se vad det blev av mig
Isis & Bast - Kent
(Länk till spotify i titeln, youtube i bandnamnet)
På grund av lite väl deppiga inlägg tidigare så är det dags för något lite mer positivt kände jag. Dramat som jag hade har helt försvunnit. Finns inte ett spår kvar av det, riktigt skönt om jag får säga det själv ^^.
Vidare så fann mitt hjärta ro, och inte bara det, utan även kärlek. Så jag är mest bara helt galet nykär och beter mig därefter, dvs jag beter mig inte alls ;). Nej men helt seriöst, är ganska uppslukad i de känslorna och det är fan skönt. Värre kunde det ju som vara.
Nu ska jag dock inte skriva allt för mycket om det. Kanske inte var världens mest intressanta topic ^^.
I övrigt så har nolleperioden startat nu och det är fun fun! Blir en del busy dagar framöver.
Jag har iaf idag skrivit klart en uppsats till en av mina sommarkurser som jag läser så nu är jag helt klar med båda, vilket också känns bra. Är övertygad om att jag kommer få godkänt i båda så det är lugnt på den fronten.
Ja se där, jag har bara tråkiga saker att skriva om. Fan vad tråkigt är underbart <3. Ska se hur länge man lyckas hålla sig ifrån drama den här gången :P.
Jag har en del lite mer seriösa saker som jag nog skulle må bra av att få ventilera lite i text. Svammla på en stund sådär som jag är duktig på att göra, men det får bli någon annan dag. Just nu är jag trött och borde försöka somna, imorgon är en ny dag! :)
Love you lovelies, som fått tillskott nu också med en person <3 Vissa av er är mig som vanligt saknade! Ta hand om er alla sötnötar ^^
Älskar den här bilden, så jääävla söt alltså ^^
Har du svårt att förstå?
Du har din stolthet
Sätt hårt mot hårt
Säg aldrig Ja när du menar Nej
Säg aldrig Ja
Ett Nej är ett Nej
Jag sa alltid Ja
Se vad det blev av mig
Isis & Bast - Kent
(Länk till spotify i titeln, youtube i bandnamnet)
På grund av lite väl deppiga inlägg tidigare så är det dags för något lite mer positivt kände jag. Dramat som jag hade har helt försvunnit. Finns inte ett spår kvar av det, riktigt skönt om jag får säga det själv ^^.
Vidare så fann mitt hjärta ro, och inte bara det, utan även kärlek. Så jag är mest bara helt galet nykär och beter mig därefter, dvs jag beter mig inte alls ;). Nej men helt seriöst, är ganska uppslukad i de känslorna och det är fan skönt. Värre kunde det ju som vara.
Nu ska jag dock inte skriva allt för mycket om det. Kanske inte var världens mest intressanta topic ^^.
I övrigt så har nolleperioden startat nu och det är fun fun! Blir en del busy dagar framöver.
Jag har iaf idag skrivit klart en uppsats till en av mina sommarkurser som jag läser så nu är jag helt klar med båda, vilket också känns bra. Är övertygad om att jag kommer få godkänt i båda så det är lugnt på den fronten.
Ja se där, jag har bara tråkiga saker att skriva om. Fan vad tråkigt är underbart <3. Ska se hur länge man lyckas hålla sig ifrån drama den här gången :P.
Jag har en del lite mer seriösa saker som jag nog skulle må bra av att få ventilera lite i text. Svammla på en stund sådär som jag är duktig på att göra, men det får bli någon annan dag. Just nu är jag trött och borde försöka somna, imorgon är en ny dag! :)
Love you lovelies, som fått tillskott nu också med en person <3 Vissa av er är mig som vanligt saknade! Ta hand om er alla sötnötar ^^
Älskar den här bilden, så jääävla söt alltså ^^
Somehow I found a way to get lost in you
I vilken ände ska man börja? Kanske den mindre roliga delen, den dramatiska biten. Eller varför inte med vardagsbestyren? De är ju dock inte lika intressanta. Men vi börjar nog där ändå.
Eller. Nä, vi börjar nog i den andra änden.
Efter att det varit jobbigt en tid, med bråk och drama, så blev det bättre. Ro infann sig i hjärtat och lugnet i tankarna. Bråket försvann och ersattes med ett par kramar och vänliga ord.
Andra saker blev också lugnare. Känslor som jag burit med mig under en längre tid. Fann äntligen ett sätt att släppa taget om dem. So far so good.
Så varför sitter jag här nu och gråter igen? Till och med när saker och ting borde vara lugnt, så är det inte det.
Tänk att en mening som; "Jag älskar dig", kan göra så ont att höra?
Jag vill inte, jag bara verkligen vill inte. Jag vill inte ha drama, komplicerade saker, känslor, i mitt liv.
Jag vill inte vara personen som ger dåliga nyheter. Jag vill inte vara personen som får någon annan att gråta. Får någon annan att känna att dom gjort så jävla fel, och att det är för sent nu. Jag vill inte att någon annan ska känna ångest. Men vad fan ska jag göra!?
Det gick så jävla långt, och det tog sån jävla lång tid, och jag hittade ett sätt att gå vidare från det. Jag flyttade till en annan stad, började hänga med massa nytt folk och fokuserade mina tankar och min energi på min framtid, här, och inte på det förflutna, och det som varit.
Sen när man tror att man står där på ett nytt blad, kan man ändå inte låta bli att blicka tillbaka.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Kan någon bara ta bort det komplicerade och lämna resten?
Jag har så mycket att göra. Så så mycket. Jag har inte tid för kärleks-trassel. Jag ska inte vara inblandad i kärlekstrassel, det är ju inte min grejj! Jag är helt ny på det här området. Jag brukar som mest stå på andra sidan. Nu står jag i mitten av två saker. Det som varit, och det som skulle kunna bli. Det är helt ärligt för mycket för mig just nu. Can't deal.
Jag har andra saker jag måste fokusera på just nu. Måste, måste.
Som till exempel att skriva en inlämningsuppgift som ska vara klar på söndag, trots att jag är upptagen typ hela helgen. Underbart. Så ska börja skriva på den nu och försöka komma så långt jag kan idag.
I love you lovelies, och idag är jag sjukt glad att jag fick träffa några av er som varit mig saknade ett tag <3
Så jävla söt alltså :).
You don't know where to draw the line
Det är när man sitter här när klockan är nästan 4 som man inser att saker och ting är inte så himla bra just nu. Inga djupa känslor, än. Men de sitter där på ytan ändå. Sova. Vad är det.
Jag kan inte sova. Jag kan inte släppa dig ur mina tankar. Jag kan som inte förstå det som hänt. Jag kan som inte förstå vad det är du tänkt på.
Jag kan som inte förstå att du tycker illa om mig bland annat för att du tycker om mig.
Det är inte helt olikt en situation i jag varit tidigare. En situation jag lovade och svor att jag aldrig skulle finna mig i igen. Märk till min förvåning, när jag sitter mitt i en liknande situation igen. Inte bara den andra personen. Utan hur jag var då. Hur jag betedde mig. Chocken.
Jag lovade verkligen, lovade, att det inte skulle bli så igen, någonsin. Sen påbörjade jag min väg till något bättre. Ett bättre jag, ett starkare och vettigare jag, och så nådde jag typ dit, iaf till början av det. Vägen är ju inte slut än.
Sen ser jag mig omkring och inser att jag betett mig precis som jag gjorde då, mitt i allt kaos. Men det är ju inte jag, det är ju den jag som jag har kämpat med i flera år för att förbättra, för att stärka.
Jag tog ett steg tillbaka. Men jag är inte den personen. Jag lovar och svär. Jag betedde mig illa, och jag var inte ensam om det.. Kan inte annat än bara se mitt egna fel och jobba på att förbättra det.
Resten, kan jag inte göra något åt. Så jag bara sitter här. Oförmögen att finna någon ro för stunden, kan inte somna tills utmattningen tar över..
Du blev arg för att jag gjorde något, som du gjorde mot mig, varav det du gjorde var något som betydde något för mig, men det jag gjorde, i dina egna ord, inte betydde något. Tills den dag det helt plötsligt gjorde det. Då kom ilskan och de hårda orden, och jag hade ingen aning. Var inte ett dugg förberedd.
Skulle gjort, och har gjort så mycket för dig. Men om du inte säger något, hur ska jag veta, hur ska jag kunna göra något?
Ältar. Det är vad jag gör. Ältar, det är väl vad jag behöver göra. Svar hade varit bättre. I brist på det fortsätter jag älta. Tills jag somnar, sen börjar jag nog om igen. Det tar slut nån gång. Det gör det.
Nu kom tårarna, nu kom känslorna. Är väl lika bra att släppa ut det man kan. Det går över. Det gör det.
Önskar jag kunde känna mig lite mindre ensam denna stund. Men det går ändå.
Älskar er <3
Söta bilder är det senaste temat har jag märkt. Det är nog bara för att illustrera att jag inte är så jävla trasig att jag inte uppskattar sånt här på dagarna. Promise. Kram.
Jag låtsas sova men är vaken när du smyger in
Har tänkt på massa saker jag kunde skriva om idag. Konstiga saker, "pinsamma" saker, saker som hänt den senaste tiden. Saker som får folk att höja ögonbrynen i förvåning och skämmas åt mina vägnar för att jag har mage att skriva om helt vanliga jävla saker som folk bara inte pratar om sådär inför andra. Whatever. Som ni märker så sitter vissa minnen om vissa saker kvar en ganska lång tid :P.
Idag har jag en väldigt konstig dag. Jag vet inte vad det beror på riktigt. Igår var det sådär, grät lite. Idag, grät jag en gång och var nära tårarna en gång till efter det. Men inga stora allvarliga känslor verkar vilja sitta kvar i min kropp just nu. Det är positivt. Det enda jag kan tänka på. Det enda jag kommit fram till är:
Kanske inte borde besöka Piteå, alls, på en ganska bra tid. Kanske ska helt lämna det som varit där ett tag. Kanske bara ska fokusera på mitt liv här. För mitt liv här, det är ju det livet som fortsätter gå. Framåt, framåt.
Jag har aldrig slutat gå framåt. Jag tycker det är det viktigaste, genom alla svåra stunder, t.o.m de dagar de känns som att man ska gå sönder totalt, håller jag kvar den tanken ändå. Livet går vidare, och det gör jag också.
Stod vid vad som såg ut att vara "världens ände" i fredags och pratade med min bror medan jag lyssnade på vågorna som slog mot stranden. Det var så vackert där. Jag bad honom stå där vid min sida och ta in denna vy med mig, för den var helt fantastisk. Efter det så gled jag nerför kullen till stranden. Tog av mig sockar och skor och lät vattnet slå mot mina vader. Tänkte att nog får vara nog. Jag ska fortsätta gå framåt, alltid.
Sen följde en mindre harmonisk stund när jag försökte balansera mig tillbaka till stranden på alla jävla stenar. Sen skulle jag ju också upp för den ändå ganska branta sandkullen tillbaka upp. I fyllan. Men upp tog jag mig. När jag stod där uppe sa jag det en gång till, jag kan lämna detta bakom mig. Jag kan fortsätta gå framåt. Sen vände jag ryggen till "världens ände" och gick tillbaka till mina kamrater som satt runt eldstaden. De hade ingen aning om vad jag just gjort. Men jag var några tankar och ord friare iaf. Det var skönt.
På vägen tillbaka till stugan så gick jag en bra jävla bit framför alla andra, så tog tillfället i akt att fortsätta prata med Petrus och "folket där uppe".
Jag inser, att trots allt, genom smärtan, så är fortfarande det grundläggande med mig kvar. Den kärlek jag har för människor. Den styrka jag besitter, som tar mig framåt. Den vilja jag äger att göra allt i min makt för att andra ska ha det bra. Den envishet som aldrig låter mig ge upp.
Kunde intet annat göra än att be att Petrus skulle få födas till ett bättre liv än det han fick när jag hade turen att känna honom. Nu blev detta ett ganska personligt inlägg. Men jag är ju som sån... Ärlig ibland. Inte lika ofta som folk påstår, men jag kan.
Idag som sagt. Idag har varit lite konstigt. Är inte ens ölsugen, eller snacks-sugen, de vanliga dåliga ovanor som jag brukar pyssla med när det känns tungt. Trivits ganska bra med att bara ligga framför datorn och se ikapp Naruto idag. Det är sjukt spännande nu!
Nåja, tillräckligt skrivet tror jag. Älskar er lovelies, flera av er är mig saknade just nu <3
Så jääävla söt alltså ^^
I don't wanna go, I don't wanna stay
Det känns som att jag håller på att gå i tusen bitar och jag hittar fortfarande inga ord för att beskriva och förklara vad som händer. En av anledningarna är för att jag inte vill skriva om en annan person, för vi är ju trots allt två i det hela och jag tycker inte han förtjänar att jag skriver ut det som hänt mellan oss.
Jag vill ha någon att prata med, samtidigt vet jag ingen som jag känner att jag skulle kunna prata med om det här. Jag vill prata med någon som förstår, men samtidigt finns det ingen som känner till allt det som har hänt. Jag vet inte. Det är bara svårt att förklara, svårt att skriva om.
Jag har inte gjort mycket annat än att gråta idag. Enda gångerna jag inte gråter är när jag stirrar på något. Det finns dock en gräns på hur länge som man kan stirra på något. Då och då tittar man upp, och då kommer tårarna nästan på en gång.
Har hållt på att packa upp och plocka undan saker idag. Tänker att det är dags att göra detta nya hem till mitt hem på riktigt. Jag tänker att det ska hjälpa. Tankarna och att komma vidare. Det gör nog det, så småningom. Jag vet inte varför, men just nu påminner de tomma ytorna som jag skapat om det jag saknar och vill ha i mitt liv. Så just nu känns det inte bättre att det börjar bli ordning och reda. Låter det konstigt? Jag förstår det inte själv.
Det gör bara ont just nu. Helvetes jävla ont i det så kallade "hjärtat". Kan inte annat än att längta tills den dag det lättar, för det gör det alltid. Just nu är det bara tungt. Det går över. Inte just nu dock.
Jag vet inte vad jag vill ha och jag vet inte vad jag behöver. Jag har inga ord för att förklara eller beskriva någonting.
Love you lovelies <3
En gullig bild bara för att.
Jag vill ha någon att prata med, samtidigt vet jag ingen som jag känner att jag skulle kunna prata med om det här. Jag vill prata med någon som förstår, men samtidigt finns det ingen som känner till allt det som har hänt. Jag vet inte. Det är bara svårt att förklara, svårt att skriva om.
Jag har inte gjort mycket annat än att gråta idag. Enda gångerna jag inte gråter är när jag stirrar på något. Det finns dock en gräns på hur länge som man kan stirra på något. Då och då tittar man upp, och då kommer tårarna nästan på en gång.
Har hållt på att packa upp och plocka undan saker idag. Tänker att det är dags att göra detta nya hem till mitt hem på riktigt. Jag tänker att det ska hjälpa. Tankarna och att komma vidare. Det gör nog det, så småningom. Jag vet inte varför, men just nu påminner de tomma ytorna som jag skapat om det jag saknar och vill ha i mitt liv. Så just nu känns det inte bättre att det börjar bli ordning och reda. Låter det konstigt? Jag förstår det inte själv.
Det gör bara ont just nu. Helvetes jävla ont i det så kallade "hjärtat". Kan inte annat än att längta tills den dag det lättar, för det gör det alltid. Just nu är det bara tungt. Det går över. Inte just nu dock.
Jag vet inte vad jag vill ha och jag vet inte vad jag behöver. Jag har inga ord för att förklara eller beskriva någonting.
Love you lovelies <3
En gullig bild bara för att.
Uncertainty stinging clear
Jag känner att jag är rädd för att skriva något. Rädd för att ventilera. Samtidigt håller jag så mycket inom mig att det känns som att det inte finns plats för något mer. Något måste ut, gärna lite i taget. Slow and steady.
Jag känner att jag tagit ett steg tillbaka. Tillbaka till en plats av osäkerhet. En plats där jag tvivlar på mig själv och mitt värde. Jag vill inte vara på den platsen igen, det gjorde så ont. Det gör så ont just nu.
Jag har så mycket att säga men jag klarar inte av att skriva någonting.
Jag är rädd för saker jag inte borde vara rädd för.
Jag får ingenting gjort och jag har bara gråtit till och från ända sen jag vaknade. Hjärtat slår hårt.
Jag har massor med ord men inget att säga just nu. Skulle vara ganska skönt att få skriva ner hela historian, men jag kan inte.
Jag är ett vrak just nu och det ser inte ut som att det kommer bli bättre dom närmaste dagarna. Så jag ber om ursäkt i förväg om jag beter mig konstigt/drar mig undan.
Det är svårt att stå på benen. Jag tänker dock göra det ändå. Jag ger aldrig upp. Jag orkar dock bara inte med särskilt mycket just nu.
Kram på er alla, my lovelies. Stunder som denna jag saknar er alla så sjukt mycket <3
Bild inte helt relaterad men den resonerar ganska väl med mina känslor i allmänhet just nu ^^
The truth hurt, the lies worse
Jag skriver inte så mycket. Jag borde. Det är ganska läkande att skriva. Att få ut sig allt det man tänker och känner. Sen gör man ju alltid någon jävel upprörd på köpet. Ursäkta att jag har känslor och skriver ner dom ibland. Jag har inte alltid rätt. Jag säger inte alltid rätt. Ibland är jag helt jävla omöjlig och orimlig på köpet. Men så vad, vem är inte det?
Jag hatar det där, när det känns som att man inte får säga vad man tycker och känner, för att de inte är "rätt" "rimligt" eller "okej". Måste det alltid vara det? Det är känslor ffs, sen när är känslor det alltid?
Jag kanske överdriver. Javisst är det säkert så ibland. Det får inte mina känslor att försvinna dock. Dom råkar finnas där i mig ändå, och ibland spelar det ingen roll hur mycket jag vänder och vrider på det hela, ser på saken från olika håll, från någon annas håll. Ibland är dom bara där ändå. Ibland har jag inga svar på varför jag känner som jag gör. Ibland kan jag inte alls förklara det jag tycker och tänker, och mest av allt, känner.
Jag kommer dock säga det ändå, vad jag känner.
Dock inte idag, inte just nu. Jag borde. Men jag får inte ut något just nu.
Kram
Söt sak säger också kram :).
Jag hatar det där, när det känns som att man inte får säga vad man tycker och känner, för att de inte är "rätt" "rimligt" eller "okej". Måste det alltid vara det? Det är känslor ffs, sen när är känslor det alltid?
Jag kanske överdriver. Javisst är det säkert så ibland. Det får inte mina känslor att försvinna dock. Dom råkar finnas där i mig ändå, och ibland spelar det ingen roll hur mycket jag vänder och vrider på det hela, ser på saken från olika håll, från någon annas håll. Ibland är dom bara där ändå. Ibland har jag inga svar på varför jag känner som jag gör. Ibland kan jag inte alls förklara det jag tycker och tänker, och mest av allt, känner.
Jag kommer dock säga det ändå, vad jag känner.
Dock inte idag, inte just nu. Jag borde. Men jag får inte ut något just nu.
Kram
Söt sak säger också kram :).
,.-
Jag tycker inte om den jag är just nu.
What a mess.
Jag är ett jävla vrak!
