Aeonis

Hur kan det vara så svårt
Har du svårt att förstå?
Du har din stolthet
Sätt hårt mot hårt
Säg aldrig Ja när du menar Nej
Säg aldrig Ja
Ett Nej är ett Nej
Jag sa alltid Ja
Se vad det blev av mig

Isis & Bast - Kent
(Länk till spotify i titeln, youtube i bandnamnet)


På grund av lite väl deppiga inlägg tidigare så är det dags för något lite mer positivt kände jag. Dramat som jag hade har helt försvunnit. Finns inte ett spår kvar av det, riktigt skönt om jag får säga det själv ^^.

Vidare så fann mitt hjärta ro, och inte bara det, utan även kärlek. Så jag är mest bara helt galet nykär och beter mig därefter, dvs jag beter mig inte alls ;). Nej men helt seriöst, är ganska uppslukad i de känslorna och det är fan skönt. Värre kunde det ju som vara.

Nu ska jag dock inte skriva allt för mycket om det. Kanske inte var världens mest intressanta topic ^^.

I övrigt så har nolleperioden startat nu och det är fun fun! Blir en del busy dagar framöver.

Jag har iaf idag skrivit klart en uppsats till en av mina sommarkurser som jag läser så nu är jag helt klar med båda, vilket också känns bra. Är övertygad om att jag kommer få godkänt i båda så det är lugnt på den fronten.

Ja se där, jag har bara tråkiga saker att skriva om. Fan vad tråkigt är underbart <3. Ska se hur länge man lyckas hålla sig ifrån drama den här gången :P.


Jag har en del lite mer seriösa saker som jag nog skulle må bra av att få ventilera lite i text. Svammla på en stund sådär som jag är duktig på att göra, men det får bli någon annan dag. Just nu är jag trött och borde försöka somna, imorgon är en ny dag! :)

Love you lovelies, som fått tillskott nu också med en person <3 Vissa av er är mig som vanligt saknade! Ta hand om er alla sötnötar ^^

I vilken ände ska man börja? Kanske den mindre roliga delen, den dramatiska biten. Eller varför inte med vardagsbestyren? De är ju dock inte lika intressanta. Men vi börjar nog där ändå.

Eller. Nä, vi börjar nog i den andra änden.

Efter att det varit jobbigt en tid, med bråk och drama, så blev det bättre. Ro infann sig i hjärtat och lugnet i tankarna. Bråket försvann och ersattes med ett par kramar och vänliga ord.

Andra saker blev också lugnare. Känslor som jag burit med mig under en längre tid. Fann äntligen ett sätt att släppa taget om dem. So far so good.

Så varför sitter jag här nu och gråter igen? Till och med när saker och ting borde vara lugnt, så är det inte det.

Tänk att en mening som; "Jag älskar dig", kan göra så ont att höra?

Jag vill inte, jag bara verkligen vill inte. Jag vill inte ha drama, komplicerade saker, känslor, i mitt liv.

Jag vill inte vara personen som ger dåliga nyheter. Jag vill inte vara personen som får någon annan att gråta. Får någon annan att känna att dom gjort så jävla fel, och att det är för sent nu. Jag vill inte att någon annan ska känna ångest. Men vad fan ska jag göra!?

Det gick så jävla långt, och det tog sån jävla lång tid, och jag hittade ett sätt att gå vidare från det. Jag flyttade till en annan stad, började hänga med massa nytt folk och fokuserade mina tankar och min energi på min framtid, här, och inte på det förflutna, och det som varit.

Sen när man tror att man står där på ett nytt blad, kan man ändå inte låta bli att blicka tillbaka.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Kan någon bara ta bort det komplicerade och lämna resten?

Jag har så mycket att göra. Så så mycket. Jag har inte tid för kärleks-trassel. Jag ska inte vara inblandad i kärlekstrassel, det är ju inte min grejj! Jag är helt ny på det här området. Jag brukar som mest stå på andra sidan. Nu står jag i mitten av två saker. Det som varit, och det som skulle kunna bli. Det är helt ärligt för mycket för mig just nu. Can't deal.

Jag har andra saker jag måste fokusera på just nu. Måste, måste.

Som till exempel att skriva en inlämningsuppgift som ska vara klar på söndag, trots att jag är upptagen typ hela helgen. Underbart. Så ska börja skriva på den nu och försöka komma så långt jag kan idag.

I love you lovelies, och idag är jag sjukt glad att jag fick träffa några av er som varit mig saknade ett tag <3

Det är när man sitter här när klockan är nästan 4 som man inser att saker och ting är inte så himla bra just nu. Inga djupa känslor, än. Men de sitter där på ytan ändå. Sova. Vad är det.

Jag kan inte sova. Jag kan inte släppa dig ur mina tankar. Jag kan som inte förstå det som hänt. Jag kan som inte förstå vad det är du tänkt på.

Jag kan som inte förstå att du tycker illa om mig bland annat för att du tycker om mig.

Det är inte helt olikt en situation i jag varit tidigare. En situation jag lovade och svor att jag aldrig skulle finna mig i igen. Märk till min förvåning, när jag sitter mitt i en liknande situation igen. Inte bara den andra personen. Utan hur jag var då. Hur jag betedde mig. Chocken.

Jag lovade verkligen, lovade, att det inte skulle bli så igen, någonsin. Sen påbörjade jag min väg till något bättre. Ett bättre jag, ett starkare och vettigare jag, och så nådde jag typ dit, iaf till början av det. Vägen är ju inte slut än.

Sen ser jag mig omkring och inser att jag betett mig precis som jag gjorde då, mitt i allt kaos. Men det är ju inte jag, det är ju den jag som jag har kämpat med i flera år för att förbättra, för att stärka.

Jag tog ett steg tillbaka. Men jag är inte den personen. Jag lovar och svär. Jag betedde mig illa, och jag var inte ensam om det.. Kan inte annat än bara se mitt egna fel och jobba på att förbättra det.

Resten, kan jag inte göra något åt. Så jag bara sitter här. Oförmögen att finna någon ro för stunden, kan inte somna tills utmattningen tar över..

Du blev arg för att jag gjorde något, som du gjorde mot mig, varav det du gjorde var något som betydde något för mig, men det jag gjorde, i dina egna ord, inte betydde något. Tills den dag det helt plötsligt gjorde det. Då kom ilskan och de hårda orden, och jag hade ingen aning. Var inte ett dugg förberedd.

Skulle gjort, och har gjort så mycket för dig. Men om du inte säger något, hur ska jag veta, hur ska jag kunna göra något?

Ältar. Det är vad jag gör. Ältar, det är väl vad jag behöver göra. Svar hade varit bättre. I brist på det fortsätter jag älta. Tills jag somnar, sen börjar jag nog om igen. Det tar slut nån gång. Det gör det.

Nu kom tårarna, nu kom känslorna. Är väl lika bra att släppa ut det man kan. Det går över. Det gör det.

Önskar jag kunde känna mig lite mindre ensam denna stund. Men det går ändå.

Älskar er <3

Har tänkt på massa saker jag kunde skriva om idag. Konstiga saker, "pinsamma" saker, saker som hänt den senaste tiden. Saker som får folk att höja ögonbrynen i förvåning och skämmas åt mina vägnar för att jag har mage att skriva om helt vanliga jävla saker som folk bara inte pratar om sådär inför andra. Whatever. Som ni märker så sitter vissa minnen om vissa saker kvar en ganska lång tid :P.

Idag har jag en väldigt konstig dag. Jag vet inte vad det beror på riktigt. Igår var det sådär, grät lite. Idag, grät jag en gång och var nära tårarna en gång till efter det. Men inga stora allvarliga känslor verkar vilja sitta kvar i min kropp just nu. Det är positivt. Det enda jag kan tänka på. Det enda jag kommit fram till är:

Kanske inte borde besöka Piteå, alls, på en ganska bra tid. Kanske ska helt lämna det som varit där ett tag. Kanske bara ska fokusera på mitt liv här. För mitt liv här, det är ju det livet som fortsätter gå. Framåt, framåt.

Jag har aldrig slutat gå framåt. Jag tycker det är det viktigaste, genom alla svåra stunder, t.o.m de dagar de känns som att man ska gå sönder totalt, håller jag kvar den tanken ändå. Livet går vidare, och det gör jag också.

Stod vid vad som såg ut att vara "världens ände" i fredags och pratade med min bror medan jag lyssnade på vågorna som slog mot stranden. Det var så vackert där. Jag bad honom stå där vid min sida och ta in denna vy med mig, för den var helt fantastisk. Efter det så gled jag nerför kullen till stranden. Tog av mig sockar och skor och lät vattnet slå mot mina vader. Tänkte att nog får vara nog. Jag ska fortsätta gå framåt, alltid.

Sen följde en mindre harmonisk stund när jag försökte balansera mig tillbaka till stranden på alla jävla stenar. Sen skulle jag ju också upp för den ändå ganska branta sandkullen tillbaka upp. I fyllan. Men upp tog jag mig. När jag stod där uppe sa jag det en gång till, jag kan lämna detta bakom mig. Jag kan fortsätta gå framåt. Sen vände jag ryggen till "världens ände" och gick tillbaka till mina kamrater som satt runt eldstaden. De hade ingen aning om vad jag just gjort. Men jag var några tankar och ord friare iaf. Det var skönt.

På vägen tillbaka till stugan så gick jag en bra jävla bit framför alla andra, så tog tillfället i akt att fortsätta prata med Petrus och "folket där uppe".

Jag inser, att trots allt, genom smärtan, så är fortfarande det grundläggande med mig kvar. Den kärlek jag har för människor. Den styrka jag besitter, som tar mig framåt. Den vilja jag äger att göra allt i min makt för att andra ska ha det bra. Den envishet som aldrig låter mig ge upp.

Kunde intet annat göra än att be att Petrus skulle få födas till ett bättre liv än det han fick när jag hade turen att känna honom. Nu blev detta ett ganska personligt inlägg. Men jag är ju som sån... Ärlig ibland. Inte lika ofta som folk påstår, men jag kan.

Idag som sagt. Idag har varit lite konstigt. Är inte ens ölsugen, eller snacks-sugen, de vanliga dåliga ovanor som jag brukar pyssla med när det känns tungt. Trivits ganska bra med att bara ligga framför datorn och se ikapp Naruto idag. Det är sjukt spännande nu!

Nåja, tillräckligt skrivet tror jag. Älskar er lovelies, flera av er är mig saknade just nu <3