Aeonis

Har tänkt på massa saker jag kunde skriva om idag. Konstiga saker, "pinsamma" saker, saker som hänt den senaste tiden. Saker som får folk att höja ögonbrynen i förvåning och skämmas åt mina vägnar för att jag har mage att skriva om helt vanliga jävla saker som folk bara inte pratar om sådär inför andra. Whatever. Som ni märker så sitter vissa minnen om vissa saker kvar en ganska lång tid :P.

Idag har jag en väldigt konstig dag. Jag vet inte vad det beror på riktigt. Igår var det sådär, grät lite. Idag, grät jag en gång och var nära tårarna en gång till efter det. Men inga stora allvarliga känslor verkar vilja sitta kvar i min kropp just nu. Det är positivt. Det enda jag kan tänka på. Det enda jag kommit fram till är:

Kanske inte borde besöka Piteå, alls, på en ganska bra tid. Kanske ska helt lämna det som varit där ett tag. Kanske bara ska fokusera på mitt liv här. För mitt liv här, det är ju det livet som fortsätter gå. Framåt, framåt.

Jag har aldrig slutat gå framåt. Jag tycker det är det viktigaste, genom alla svåra stunder, t.o.m de dagar de känns som att man ska gå sönder totalt, håller jag kvar den tanken ändå. Livet går vidare, och det gör jag också.

Stod vid vad som såg ut att vara "världens ände" i fredags och pratade med min bror medan jag lyssnade på vågorna som slog mot stranden. Det var så vackert där. Jag bad honom stå där vid min sida och ta in denna vy med mig, för den var helt fantastisk. Efter det så gled jag nerför kullen till stranden. Tog av mig sockar och skor och lät vattnet slå mot mina vader. Tänkte att nog får vara nog. Jag ska fortsätta gå framåt, alltid.

Sen följde en mindre harmonisk stund när jag försökte balansera mig tillbaka till stranden på alla jävla stenar. Sen skulle jag ju också upp för den ändå ganska branta sandkullen tillbaka upp. I fyllan. Men upp tog jag mig. När jag stod där uppe sa jag det en gång till, jag kan lämna detta bakom mig. Jag kan fortsätta gå framåt. Sen vände jag ryggen till "världens ände" och gick tillbaka till mina kamrater som satt runt eldstaden. De hade ingen aning om vad jag just gjort. Men jag var några tankar och ord friare iaf. Det var skönt.

På vägen tillbaka till stugan så gick jag en bra jävla bit framför alla andra, så tog tillfället i akt att fortsätta prata med Petrus och "folket där uppe".

Jag inser, att trots allt, genom smärtan, så är fortfarande det grundläggande med mig kvar. Den kärlek jag har för människor. Den styrka jag besitter, som tar mig framåt. Den vilja jag äger att göra allt i min makt för att andra ska ha det bra. Den envishet som aldrig låter mig ge upp.

Kunde intet annat göra än att be att Petrus skulle få födas till ett bättre liv än det han fick när jag hade turen att känna honom. Nu blev detta ett ganska personligt inlägg. Men jag är ju som sån... Ärlig ibland. Inte lika ofta som folk påstår, men jag kan.

Idag som sagt. Idag har varit lite konstigt. Är inte ens ölsugen, eller snacks-sugen, de vanliga dåliga ovanor som jag brukar pyssla med när det känns tungt. Trivits ganska bra med att bara ligga framför datorn och se ikapp Naruto idag. Det är sjukt spännande nu!

Nåja, tillräckligt skrivet tror jag. Älskar er lovelies, flera av er är mig saknade just nu <3