Aeonis

Det är när man sitter här när klockan är nästan 4 som man inser att saker och ting är inte så himla bra just nu. Inga djupa känslor, än. Men de sitter där på ytan ändå. Sova. Vad är det.

Jag kan inte sova. Jag kan inte släppa dig ur mina tankar. Jag kan som inte förstå det som hänt. Jag kan som inte förstå vad det är du tänkt på.

Jag kan som inte förstå att du tycker illa om mig bland annat för att du tycker om mig.

Det är inte helt olikt en situation i jag varit tidigare. En situation jag lovade och svor att jag aldrig skulle finna mig i igen. Märk till min förvåning, när jag sitter mitt i en liknande situation igen. Inte bara den andra personen. Utan hur jag var då. Hur jag betedde mig. Chocken.

Jag lovade verkligen, lovade, att det inte skulle bli så igen, någonsin. Sen påbörjade jag min väg till något bättre. Ett bättre jag, ett starkare och vettigare jag, och så nådde jag typ dit, iaf till början av det. Vägen är ju inte slut än.

Sen ser jag mig omkring och inser att jag betett mig precis som jag gjorde då, mitt i allt kaos. Men det är ju inte jag, det är ju den jag som jag har kämpat med i flera år för att förbättra, för att stärka.

Jag tog ett steg tillbaka. Men jag är inte den personen. Jag lovar och svär. Jag betedde mig illa, och jag var inte ensam om det.. Kan inte annat än bara se mitt egna fel och jobba på att förbättra det.

Resten, kan jag inte göra något åt. Så jag bara sitter här. Oförmögen att finna någon ro för stunden, kan inte somna tills utmattningen tar över..

Du blev arg för att jag gjorde något, som du gjorde mot mig, varav det du gjorde var något som betydde något för mig, men det jag gjorde, i dina egna ord, inte betydde något. Tills den dag det helt plötsligt gjorde det. Då kom ilskan och de hårda orden, och jag hade ingen aning. Var inte ett dugg förberedd.

Skulle gjort, och har gjort så mycket för dig. Men om du inte säger något, hur ska jag veta, hur ska jag kunna göra något?

Ältar. Det är vad jag gör. Ältar, det är väl vad jag behöver göra. Svar hade varit bättre. I brist på det fortsätter jag älta. Tills jag somnar, sen börjar jag nog om igen. Det tar slut nån gång. Det gör det.

Nu kom tårarna, nu kom känslorna. Är väl lika bra att släppa ut det man kan. Det går över. Det gör det.

Önskar jag kunde känna mig lite mindre ensam denna stund. Men det går ändå.

Älskar er <3