Aeonis

Vi har ingen kontakt nu
det är något jag skäms för
Det bara blev så
vet inte vad som hände

 

Det stavas

R-Ä-D-S-L-A
Jag är rädd för allt
beredd på allt

Jag sa
R-Ä-D-S-L-A
Jag är rädd för allt
beredd på allt

 

Beredd På Allt - Kent

 

Där jag är just nu. Stunden då jag känner mig som ett jävla skum. En sån där dum jävla idiot kanske till och med. Där jag vet att jag har fel. Där jag vet att jag har gjort fel

 

Jag har förbannat den här stunden i mitt liv. Den här delen av mitt liv. Den ålder av mitt liv som jag befinner mig i. Den här "20-nånting" som innebär att folket du lär känna, och folket du känner, försvinner hit och dit. Till alla delar av Sverige, tillbaka till de delar de först kom ifrån, eller andra delar. De är inte från där du är ifrån. Ni kommer från olika platser och träffas på olika platser.

 

"Det är så det är" Det är en naturlig del av livet. Folket jag känner just nu kommer jag kanske inte kunna träffa om ett år, två år, tre år. En vecka, en månad? 

 

Det här är en sanning, samtidigt som det är en lögn. Det är en ursäkt. En riktigt kass ursäkt. Jag lärde känna helt underbara människor på min resa. Sen hamnade vi på olika ställen. "Det är så det är" Nu kanske jag lär känna nya människor.

 

Det är en sanning, samtidigt som det är en lögn. Det dom här människorna gjorde för mig, det är större än ord, det är större än allt jag varit med om i livet hitills.

 

Jag känner mig kass. Min dumma ursäkt. Jag älskar er så mycket. Jag saknar er så mycket. Därför hör jag aldrig av mig. Det känns så mycket. Det är så jobbigt.

 

Vilken värdelös jävla ursäkt. Jag älskar ju er. Jag borde höra av mig. Jag undar ju alltid hur ni har det, hur ni mår, vad ni gör, vem ni knullar och hur mycket ni super. (Ursäkta det ovårdade språket, eller så inte, ni vet ju hur jag är).

 

En kväll med en av dessa människor, och allt kommer tillbaka, allt det där som ligger och gnager, alltid. Jag tänker på er, ofta. Oftare än vad ni säkert tror, för jag hör ju aldrig av mig. En kväll med en av dessa människor, och här sitter jag och gråter. För jag tänker på er. För att ni är underbara, för att ni är bäst. För att ni gjorde mitt liv till något mer än vad det någonsin varit. Det kommer jag alltid ha med mig, hela mitt liv. Utan er hade jag aldrig varit jag. Utan er hade jag aldrig hittat mig själv. Utan er hade jag aldrig hittat mitt värde. Så den här texten är till er.

 

Förlåt mig, för att jag sen den tiden, inte visat hur mycket ni betyder för mig, fortfarande. För att jag aldrig berättar om de tankar jag tänker om er, och för den kärlek som jag har för er som jag aldrig delar med mig av. Förlåt, jag ville bara säga det.

 

Ni gav mig mitt liv tillbaka, och jag har inga ord för att beskriva det, dom känslorna, eller någonting egentligen. Men ni gav mig det liv jag lever nu, och allt jag lyckas med. Allt jag åstadkommer, är ett resultat av det, av er. Ni bör veta hur värdefulla ni är. För mig finns det iaf inget mer värdefullt. Förmodligen därför det gör så ont att jag slutade höra av mig, det är inte för att jag inte bryr mig. Det är inte för att jag inte vill veta.

 

Och jag har inget annat än sjukt kassa ursäkter till "varför". Så förlåt mig. På den punkten suger jag. Men ni är underbara. Ni är helt fantastiska. Och jag vill inte att någon av er glömmer bort, inte ens för en sekund. Så gör inte det. Det skulle betyda mycket för mig om ni aldrig gjorde det <3

 

Jag skulle kunna ge mycket, för att få vara med er igen. Alla vi, samlade på en plats.