Aeonis

Jag har inte gett mig själv speciellt mycket tid för att sörja. Det gör jag sällan. Och det är inge bra. Att bara trycka undan, förytliga och förneka. Nej nej. Så ska man inte göra ! Synd att jag är typ bäst på det?

Och det som är riktigt lustigt, det är att folk runtomkring mig tror att jag typ ofta släpper ut mina känslor, och gråter och har mig. Haha. Vilket skämt. Om jag gråter. Då får jag dåligt samvete för att jag gör det. Speciellt om någon annan råkar veta om / vara där när man är ledsen. För jag är inte van att få stöd, uppmuntran. Inte ofta jag får höra att det är "okej" att gråta. Att man måste få göra det ibland. Och ibland lite oftare. Man måste få sörja och släppa ut sina känslor för att gå vidare.
Nej jag är van att få höra att jag; överdriver, är dramatisk, är inte normal, behöver hjälp osv.

Det här ett tidigare inlägg som jag skrev som handlar delvis om det jag pratar om just nu; http://aeonis.blogg.se/2008/august/fck-that.html

Inte ens när jag träffar en läkare kan jag sluta säga att; "men det är inte så illa". Det står t.o.m i en diagnos att jag förytligar. Det är som en sjukdom. Jag är expert på att trycka saker bakåt. Och le, och säga att det är fint. Jag är optimist till den grad att jag själv inte mår bra av det. Jag är nog rätt naiv också. Tror alltid såå mycket mer om folk än vad jag borde.
Men skulle jag för en gångs skull svikta, då ska jag "inte vara så negativ ju!". Haha. Känns som att livet är ett skämt för det mesta. Men vet ni vad? Jag ska inte klaga.

Jag ska lyssna på musik ett tag. Och jag kommer förmodligen fortsätta gråta lite. Men för en gångs jävla skull tänker jag säga att det är okej. För det är det. Kom nyligt ur ett väldigt dåligt förhållande. Med en väldigt självisk person, och jag gav så mycket mer än vad jag borde ha gjort. Och jag sitter i hans lägenhet, och jag är den enda med ett brustet hjärta för tillfället. Och inte har jag någonstans att ta vägen. Och jag vet inte alls vad jag ska riktigt göra med mitt liv just nu.

Just nu är det okej för mig att gråta. Det gör inte mig negativ. Det gör inte mig svag. Det gör mig starkare. Det lär mig saker. Det är en nödvändig del av livet om du frågar mig. We all make mistakes, jag gör lite fler än dom flesta kanske. Men det kommer en dag imorgon också. Btw. Ingen sympati vill jag ha heller. Det är inte så. Söker nog bara en mer neutral inställning till det?

Det kan vara riktigt illa att vara ledsen. Men seriöst. Skulle ni ha levt det senaste året som jag gjort, då skulle ni nog också gråta en skvätt.

Imorgon kommer jag att le och försöka igen. Så är det. Dag för dag. Bara att ställa sig upp igen :).