Aeonis

Det känns verkligen som att känslorna inte riktigt hänger med. Som att jag inte hänger med.
Det känns som att jag alltid gör mitt bästa, men att jag i slutet av dagen ändå inte räcker till.
Det känns som att hela mitt liv så har folk alltid tagit mig för givet.
Och det jag ger, det får jag aldrig tillbaka.
Jag duger aldrig åt er.
Och jag förstår det verkligen inte.
Vad är det som är så annorlunda med mig?
Varför trampar ni alltid på mina känslor?
Varför skiter ni i mig?
Varför snackar ni skit bakom ryggen på mig?
Varför ljuger ni för mig?

Varför i hela fridens namn finns det bara 1 person som aldrig gjort det. Som alltid ställt upp. Som ändå är den person som säkert fått ta mest skit från mig. Varför står hon ensam på den listan?
Är det så jävla svårt att vara människa. Är det så jävla svårt att vara ärlig och respektera varandra. Är det så sjukt svårt att visa vanligt jävla folkvett?

Är det så svårt att tycka om mig, för den jag är. Inte för den jag kan vara, inte för den jag har varit. Utan för den jag är, här och nu, fel och brister till trots. Är det verkligen det?

Hos vem ligger felet? Varför duger jag aldrig åt er? När det inte finns något mer jag hellre vill. Bara vara den bästa som jag kan vara.

Just nu är jag väldigt känslosam, och jag tänker skylla på att det är "that time of the month", så då vet ni det. Jag kommer säkert vara mycket gladare imorgon igen. Så ni behöver inte oroa er, jag behöver bara ventilera.

För er som undrade vem min fasta punkt genom livet har varit så är det min syster. Hon har bitch-slappat mig ett par gånger, men det är fan inte mer än rätt. För hon har alltid funnits här för mig, och jag påstår att jag har gjort det jag kunnat. På gott och ont. I'm not a saint. Men det är ingen.

Det gör ont. Riktigt ont. För jag är en bra människa, det vet jag. Jag är snäll, generös, omtänksam, stundtals rolig, öppensinnad, varmhjärtad, fördomsfri, en bra lyssnare, ställer alltid upp om jag kan, vill alltid ställa upp om jag kan.

Duger jag åt er?