Aeonis

Nu är jag trött i bollen!
Har iaf gjort det jag tänkt göra.
Känslorna är lite här och där.
Men okejj med tanke på situationen.

Väntar just nu på mat.. Jag vet.. Jag ska äta två gånger på en dag, helt otroligt O.o

Borde äta grillad kyckling snart med antingen potatissallad eller potatisgratäng. Var så länge sen nu. And I really do love it :D

Jag ska inte fundera så mycket mer just nu på saker. Ville bara informera om att jag lever fastän jag är väldigt trött i ögonen ^^

Nu är det lite som det är..
Men det är ju måndag också.. Så man är ju som lite trött ^^
Har hållt på att tvätta hela kvällen.. Och fundera.

Men jag kan ju inte skriva så mycket här.. För då börjar folk som känner mig att läsa in för mycket i det och då blir det bara trassligt! :P

Men idag har jag iaf fyllt i ett par ansökningar till ett par folkhögskolor i södra Sverige. Synd bara att jag ska svammla så mycket. Men kanske får något "ja" ändå? Hoppas på det iaf.
Inte för att jag har bestämt mig sådär rakt av för att flytta. Utan mera för att kunna känna att man har ngt att välja på? Om ni förstår vad jag menar ^^

Haha. Ja ni. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Mycket snurrar runt i huvudet, och samtidigt så tänker jag knappt alls ^^

Sitter hos mitt kära guldkorn i tillvaron här i livet: Elin.
Så skönt att slippa vara hemma och glo på dom där väggarna..
Funderar på att lägga mig i soffan en stund och slöglo på tv :)

Jag har ont i magen. Aj. Har fortfarande Ågren.
Och så är jag hungrig, men jag ska få mat från Max - Yay me! ^^
Jag påstår att på söndagar så får man unna sig lite skräpmat ;)

Har iaf fixat mig. Jobbigt det där att behöva fixa sig dag efter dag. Fast på veckodagarna är jag mer obrydd, orkar som inte engagera mig i hur jag ser ut på jobbet och så x)

"I hope you had the time of your life"
Det är typ höst. Och i år startar det tidigare än vanligt.
Tredje året nu. Samma visa.

Kalla det höstdepression om du vill. För jag antar att man kan säga så.
Nog för att den riktigt anledningen till att jag är deppi är på grund av Petrus.
Min bror ni vet. Han som gick bort 15 November 2005.
Enda skillnaden i år är att jag är medveten om det nu. Varför jag får ett sånt "down" i humöret.
Men jag är ändå förvånad.. Brukar ju som inte ta i förrens Oktober.
Men nu sitter jag här.
Frågan är ju dock varför så tidigt i år....
Det är inte kul! Jävligt jobbigt också.. Och så är det svårt för att förklara för folk hur det ligger till. Varför  mitt humör är sämre än vanligt...

Ahja.. Vill inte diskutera det just nu ^^


R.I.P Storebror - Love you forever ! ^^

Oh shit
Oh shit oh shit...

2 sekunder till och jag typ lipar O.o
Vad fan är det med mig idag?

*andas*

Måste byta låt....
hehe

Andas... Andas... Andas.
Bit ihop.
Bit bit bit..
Yeah.. Där kom det igen. Den där emo-känslan..

Men jag har sminkat mig, så inga tårar idag inte!!

Sådärja.. Känner mig redan lugnare ^^

Mina händer är dock iskalla. Och har fortfarande en klump i magen.

Men det löser sig säkert!

Tror jag ska dricka ett glas vin ^^

Tjaa... Jag försöker förstå en hel del.
Men jag förstår inte så mycket.
Lite trist det faktiskt.
Vad ska man göra liksom?

Jag har ont i magen.
Jag har tårarna nära.

Och har jag något att skylla på?
Trötthet? Bakis? Ngt? Vadsomhelst?
Tror som inte det..

Så då måste jag ju nästan erkänna det.
Att jag är ledsen.
Att jag mår dåligt just nu.
Att det är fett jobbigt att inte veta riktigt vad man vill.

Vad fan vill jag ??
Och varför blir det inte bättre? :S
När ska det bli bättre?
Och varför inte just nu?

Och sen så vill jag ju inte säga något heller.
Men jag förstår det verkligen inte?
Varför känner jag så här just nu.. Nu?
Händer det ngt speciellt just nu??
Nej jag har bara en äcklig känsla  i kroppen, i magen.
Vad är det?

Och hur rycker jag upp mig just nu?
O.o

Jag åt faktiskt mat igår. Tacos.. Fast man kanske egentligen borde säga tortilla? För åt ju med tortilla-bröd, inte tacoskal :P. Och jag åt 2.

Men vet ni vad?
Det var en sån häääärlig känsla.
Att äta (jag var hungrig O.o), men att sedan inte känna sig så.. Vad ska man säga full i magen?
Hela kroppen kändes mycket lättare. Som att det för en gångs skull inte höll på att svämma över eller vara fyllt till bristningsgränsen. Jag åt. Jag blev mätt. Men kände mig lätt.
Det var nice!

Även om mat är gott. Så ska man veta när det blir för mycket, precis som med allt annat av livets "goda" ;)

Jag har uppfunnit ett nytt ord! ; Lugnsamt ^^
Erkänn rätt bra ändå?

Sitter just nu på jobbet och har lunch. Lunchen idag är en kopp kaffe (så ovanligt), men jag övervägde faktiskt starkt på att äta ngt. Det gör jag faktiskt fortfarande.
Känns bara inte så okej än. Det där med ätandet. Det känns som att jag måste ta mer kontroll över mina matvanor innan jag ger efter. Mat är som ett beroende. Visst kan det vara bra. Äta bör man annars dör man? Men samtidigt, så är det ju extremt viktigt att man äter bra. Inte bara massa skräp. Och inte hur mycket som helst.
Jag älskar verkligen mat, det är så gott. Jag njuter verkligen av det. Men det har tyvärr blivit för mycket av det goda.
Därav mitt bestämda mål att gå ner 12kg (fast jag lovar, jag nöjjer mig med 10kg). På 1 månad har jag iaf lyckats gå ner 2kg. Och då har jag inte ens varit så aktiv i mitt äta rätt-röra sig mera. Så prognosen ser ju ändå rätt ljus ut.
Måste dock erkänna att jag är hungrig som fan :S
Jag vet att det är extremt ohälsosamt att inte äta och bara dricka kaffe på dagarna.
Men samtidigt, jag kan inte släppa tankarna på dom hära kilona. Och mitt f.d mat-frosseri.
Har ju inte direkt planer på att bli anorektiker eller så. Men samtidigt så känner jag att jag måste ta kontoll över mitt matbehov/begär. Att jag måste bestämma vad och när matinnetag ska ske. Inge mera frosseri lr spontan "let's go to max 'cause I'm a lazy ass person". Det där suget, begäret till det onyttiga. Det måste bort.
Och eftersom jag i väääldigt stora drag är en s.k "period-människa" när det gäller vad jag äter, (dvs. slutar jag äta något i en vecka eller två så kan jag tycka att det smakar dåligt nästa gång jag äter det igen O.o). Därför just nu, hur dåligt det än är, så svälter jag mig själv lite granna. Så när jag då väl känner mig trygg i matsituationen att jag försöker äta mer "bra" mat, (dock kommer jag aldrig bli ett hälsofreak, husmanskost duger för mig).

Jag hoppas att jag inte kommer få någon dålig kritik eller så för det  här nu. Jag gör vad jag kan. Och jag vet. Jag vet alla dom här smarta sakerna. Och träning och allt det där. Jag lovar jag vet. Men just nu gör jag så här ett tag, och jag hoppas det är okej. Bara för ett litet tag. Som jag sa till min syster. Om jag någonsin går ner dom här kilona och blir typ "smal" och så säger jag att jag är fet eller nå, då får du slå mig på huvudet!

Så i sakta förberedelse försöker jag leva ett hälsosammare liv.

Vet ni?

Jag känner mig så liten och hjälplös och fast. Och jag kan inte ta mig någonstans. Ingenstans alls.
Och jag är inte negativ. Jag säger alltid att det är bra och det är fint, och allt löser sig i slutändan. Jag säger det och jag ler. Och jag sitter fast. För jag kan inte sluta säga det. Och skulle jag sluta säga det, då skulle någon annan vara snabb att säga det åt mig; "Allt löser sig i slutändan ska du se".

Förstår ni? Hur jag än gör sitter jag fast. Jag sitter så hopplöst fast.
Och här är inte där jag vill vara.  Det här är inte vad jag vill göra.

Vad hände med drömmar? Vad hände med framtid?

Och vet ni. Gud så förbannat. Nej jag ska inte klaga. Finns många som känner som jag. Finns många som har det värre.

Men so what ?!?

Jag är så less denna jävla du ska inte tycka synd om dig själv moralkaka som alla tvångsmatas med.

Är man inte nöjd ska man för fan kunna stå för det!!

Men varför kan inte jag det då? Varför kan jag bara skriva att jag mår dåligt och sen kontra med ett "haha gu va ja e emo" typ. För man får ju inte må dåligt.
"För allt blir bra och löser sig i slutändan"?

Sure. Sure it does...

Jag sitter som och funderar på varför jag skriver. Varför. Och det känns som att jag behöver ett svar på den frågan. För jag behöver verkligen det. Ger skrivandet mig något? Behöver det göra det? Är det bara en ventil. Ett sätt att få ur sig lite känslor. Men sen så vågar jag ju inte skriva ner dom här iaf :S
Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Om jag ska fortsätta skriva. Finns så mycket i mitt liv som jag funderar på.
Finns mycket om mig själv som jag försöker lista ut.

Varför är det så svårt för mig att vara mig med människor som jag just träffat. Människor som jag inte känner.
Jag är den tysta observanta typen. Det är svårt att komma mig på skinnet. Att lära känna mig. Att veta vem jag är.
Och, jag vill ju bara vara den där glada surrande typen som jag är annars. Det är en jag som jag är nöjd med. Som jag vet duger.
Men den där tysta jag då. Vad finns det som är bra med det? Att vara observant är ju ett plus. Men att gå igenom livet och analysera andra medans man själv försöker gömma sig bakom en mur av tysta leenden, hur kul låter det?
Jag vill finna min röst bland andra. Men såren efter tidigare upplevelse har satt sina tydliga spår.

Så många ord. Så många tankar.
Saker som man kanske inte ska tänka på?

*suck*

Jag vet inte vad jag ska göra just nu alltså... Känner mig gode emo ändå x)

Aj, ja jag startar min arbetsdag med ett blogg-inlägg. Fy Emma ^^

Är ganska så pepp idag faktiskt.
Klockan 9 far vi på studiebesöket. Ser fram emot det massor! :)

Fick också världens bästa kommentar imorse av 2 personer som haft semester (och som jag alltså inte träffat på ca. 1 månad); "Har du gått ner i vikt?", "Du ser smalare ut i ansiktet".
Och jag bara; YEY! :D
FY fan vad härligt att höra. Nu återstår det att se om det är sant dock O.o
Var ett tag sen jag vågade ställa mig på en våg. Har inte stått där sen jag blev verkligen bestämd att jag måste fan gå ner i vikt. Men jag har velat ett tag sedan dess.
Inte förrens nu dom riktigt bra tankarna börjar slå verkligen rot.

Så. Jag behöver finna mig en våg. Ta mina mått. Och följa utvecklingen ordentligt!

Wow, känns bra att få den här peppen!

(sätter detta inlägg under känsloliv p.g.a att det är en så viktig sak för mig)

Det märks att det varit en "jobbar"-dag.
Dom här dagarna är så ointressanta. Och jag hatar verkligen det.

Är så trött efter jobbet. Gör ingenting.

Sitter bara här ensam och vadå? Absolut ingenting.

Gränsar till tragiskt.

Och sen funderar jag på. Om jag nu knappt pallar med alla dessa dagar med jobb.
Hur ska jag då orka med att plugga?

Åååh. Jag vill verkligen inte tänka på det.
Jag kan verkligen inte tänka på det just nu.
Har ingen tid till det..

Jag måste sova...
Sova så jag kan orka jobba 1 dag till...

Yey....

(jag sätter denna under kategorin Känsoliv för det är ett ganska känsligt ämne)

Yikes.
Politik. Jag säger då bara det. Finns det något ämne som folk tänder till mer på? :P

Jag kan ärligt medge att jag vet knappt någonting om våra partier idag, och att jag trots den lilla informationen jag hade så röstade jag senast.
Jag gick på känsla, jag gick på det som kändes rätt. Är inte det ett udda sätt att rösta på?
Men samtidigt, jag tror fan vi är många. Vi som röstar fastän vi vet så lite.

Jag vet att jag inte tycker om moderaterna. Varför?
Dom gör allt för att det ska bli värre för folk som min familj.

Ska jag beskriva min familj för er?

När jag var liten så var min familj i en knivig sits. Min mamma var ensamstående förälder till 3 barn, och olyckligtvis även långtidsarbetslös. Ni ser, min mamma hade ingen riktig utbildning och var ganska så skuldsatt efter förhållandet med min fader (som btw var hennes andra make). Men hon bestämde sig för att lämna hans tragiska kvinnomisshandlande ass och hamnade då i den här situationen. (Ensamstående mamma med skulder och utan arbete).
Hon levde en hel del på a-kassa och bidrag.

Jag: flyttade hemifrån när jag var 18 och blev ett s.k bidragsbarn. (Jag gick på soc nästan hela sista året av gymnasiet).
Och efter studenten (detta var förra året, 2007). Så var jag en ung arbetslös som gick på soc.
Hänger ni med än så länge?

Min syster är heltidsjukriven och har varit det under en längre tid. Med lite hjälp till förbättring så ser situationen inte så mycket annorlunda ut idag som för ett par år sedan.

Sätt nu ihop dessa pusselbitar med det ni vet om moderaternas poliktik så tror jag ni förstår varför jag aldrig skulle rösta på dom?

Min mamma, en ibland mycket smart kvinna, har alltid haft sossarna i sitt hjärta. Och därifrån har även jag det.
Jag röstade iofs på miljöpartiet till riksdagen, men hey, jag tyckte dom förtjänade det ^^

Om ni undrar vad som hände med det tredje barnet så har jag skrivit om det i ett tidigare inlägg.

Jag är så sjukt jävla uttråkad. Vad fan ska man göra?
Jag hade inte räknat med att Mr. Lägenhetsinnehavare skulle jobba imorgon och gå och lägga sig halv elva typ >.<
Så nu sitter jag här i mörkret (jag tycker inte om mörkret, och ja, det går att tända en lampa, men då känner jag mig fånig. Och nej, jag känner mig inte lika fånig när jag sitter här och skriver om det xP).

Jag funderar även en hel del på gamla tider och så. Och jag vill inte må dåligt över det, jag vill inte ha ångest för hur det ser ut idag. Men det är så jävla svårt.
Jag vill bara tänka på allt jag kan göra för att det ska bli bättre nu, i framtiden. Men samtidigt. Det är ju så mycket enklare att bara må dåligt över dom val man gjort som orsakat den här situationen? Men skulle jag ta bort dom, så skulle jag ta bort så mycket annat också. Vette tusen vars jag skulle sitta då. I vilken stadsdel och med vem.
Så lika bra att inte ångra det man gjort. Bättre försöka fokusera styrkan på vad man kan göra annorlunda nu.

Men riktigt riktigt ärligt. Nu när jag börjar tänka på det.
Vad skulle jag inte gjort. Vad skulle jag inte ta tillbaka för att ge min bror en ny chans på livet?
Fuck den här lägenheten, fuck den här datorn fuck mina älskade spel, fuck min kärlek till fantasin.
Jävlat säkert fuck it all. Min lycka betyder fan inte ett skit i jämförelse med hans liv.
Åh. Än en gång. Jag vill fan inte vara smart.
Jag vill inte veta att min ånger inte leder någonvart. Att mina tårar ändrar ingenting.
Att jag ska vara tacksam, för evigt tacksam till den här chansen till livet som jag har.
Att det är enbart dumt att tänka på sånt.

Jag är så jävla emo!

Åter igen Hej.
Har precis kommit hem från mamma. Hatar att erkänna det. Men den kvinnan kan påverka mig så mycket! Var väldigt negativ innan jag for. Satt till och med och grät, vilket jag gör oftare än vad jag vill erkänna. För folk förknippar tårar med svaghet. Jag vill inte vara svag.
Anledningen till att jag var så negativ är ju förmodligen för att jag inte pratat så mycket med min mamma, och sist vi träffades var hon bara sååå grinig. Och givet. Det påverkar ju mig. Så då blev jag grinig.
Men idag när jag var där. Då var hon på bra humör. Till och med gullig. Lite alkoholpåverkad givetvis. Svårt för den där kvinnan att vara glad utan minst ett glas i kroppen tror jag O.o
Hursomhelst så kändes ju allt givetvis mycket bättre igen. Jag fick se en glimt av den där tiden då vi kunde sitta över en öl och snacka skit om allt möjligt. (Jag antar att detta låter konstigt eftersom jag bara är 20).
Jag hatar verkligen att erkänna det. Men jag älskade verkligen den tiden.
Det tog mig många år, bråk och tårar innan jag fick riktig kontakt med min mamma. Innan hon kunde se mig för den människa jag var och inte ett barn som förpestat hennes redan röriga liv. Och jag måste säga att det är underbart att ha en mamma. Även om hon var långt ifrån den bästa. Att kunna prata med sin mamma på det sättet är en av de bästa saker som finns. Det är helt otroligt att jag tog mig till den punkten. Mina syskon har förundrats och även stört sig lite på att jag fick den respekten av henne till slut (dom hade redan flyttat ut vid den tidpunkten). Men vad ska jag säga.
Jag var envis, jag var bestämd. Jag skulle få henne att lyssna och förstå.
Synd dock att det tog 2 trippar till sjukhuset p.g.a självmordsförsök innan hon började se mig. Innan hon förstod hur dåligt jag mådde. Men jag ångrar ingenting. För livet utan min mamma dom åren hade varit omöjligt.
Så jag är tacksam till henne för det. Men samtidigt håller jag fortfarande mycket agg inom mig från barndomsåren.

Min mamma sa till mig en gång: "Det är inte konstigt att du inte har några vänner" Då hon syftade på hur jag var.
Det var ett slag som slog hårt som förföljer mig fortfarande. Därav den tidigare nämnda osäkerheten.
Men jag kämpar på!

Kolla in den här coola (*host*) saken som mamma fått av min moster;

Det är helt enkelt en grogg i en tubförpackning!
Personligen tycker jag den smakar färdigblandad grogg som legat ute i en vecka.
(haha, yes, sån har man druckit när man var 14 o.o)
Menar då såklart att den smakar typ.. inte gott ^^

Det här är mitt dumskaft till bror som dog 22år och 5 dagar gammal av en oavsiktlig överdos:


Född; 10/11-1983 Död; 15/11-2005

Så kan det gå, så kan det sluta om man inte är försiktig med sitt liv och sin kropp,
För det som i slutet av dagen dödade han, det var smärtstillande. Inte ens starka.
Så.
Ta hand om er dumskaft där ute i världen!

Jamen sådär...

Tydligen fyller min mamma år idag. Vet fan om jag ska bry mig. Tycker det är konstigt att hon säger "efter man fyllt 20 så får man inga presenter om man inte fyller jämt; 30, 40, 50 osv", men att hon aldrig sa ngt alla år som vi köpte presenter till henne när vi var små? Nu fyller hon 56. Och jag vette fan om jag ska bry mig alltså.
Var länge sen jag kände mig så här hopplöst opåverkad av någon annans liv.
Vi som hade blivit "sams" och allting. Vi som äntligen kunde prata med varandra på ett normalt sätt.
Och nu känns det som att hon bara snackar skit om en igen. Som att hon inte uppskattar mig för den jag är. Som att jag är dålig på något sätt...

Det är ju absolut inget konstigt med att jag inte kan trivas med mig själv bland andra. Att jag bara står dum och tyst speciellt i vuxna människors sällskap. Att jag måste bete mig som ett barn när jag är osäker.

Jag stör mig så sjukt mycket på allt jag varit med om, som format mig till den jag är. Den här människan som inte kan ha och knappt har några vänner. För jag har inget självförtroende till att ens öppna käften och föreslå att vi ska göra något utav rädsla att bli hånad. Utav rädsla att inte vara tillräcklig.
Och nu.
Nu är jag tråkig. Jag är tråkig att umgås med. Jag är tråkig för att jag sitter bara tyst och vågar inte öppna käften. Vågar inte säga alla dessa miljarders ord som jag äger för att jag är rädd. Och det enda jag vet. Det enda jag vet är hur man spelar dum. Som ett barn. Le mycket och prata med en gullig röst.


Jag hatar att vara rädd. Jag vill inte vara rädd längre.. Men hur slutar man vara det?

Hur kan jag ha så mycket kul med ett fåtal människor. Människor som jag inte är rädd för. Människor som jag vågar misslyckas inför. Men inte med ett par personer som jag vet att jag måste börja våga inför, jag måste om dom ska finnas kvar. Ingen vill ju ha en tråkig kompis. Ingen vill vara vän med någon som bara kan sitta tyst och lyssna.

Jag måste våga. Men var finner jag modet?

Jag & Emma. En av personerna som jag vågar misslyckas inför. En av människorna som jag känner kräver inte mer av mig än det som helt enkelt är mig. En av dessa människor som jag känner att jag duger inför.

Varför kan jag inte känna så med andra? Jag vill, jag vill så jävla gärna.
Men det är klart. En tyst mjekig vän duger ju inte till så mycket.
Men det är inte jag. Det är inte jag.
Varför kan jag inte vara likadan inför alla?
Varför är jag så rädd? Min rädsla leder ju bara till mitt nedfall.
Mod. Mitt mod skulle kunna leda mig hem. Mitt mod skulle kunna lyfta mitt hjärta.
För det är hos mig bollen ligger. Varför står jag och håller krampaktigt fast den?
Varför kan jag inte chansa och kasta iväg den? Den kan mycket väl landa hos någon fin människa.
Den kan mycket väl landa hos en vän.

Haha, känner mig nästan lite emo nu :P
Och ja, jag måste skratta och skämta så att ni inte tror att mitt liv är något annat än bara; "finfint! :D"
I slutet av dagen så tänker jag inte klaga. Jag tänker inte det.
Jag skriver bara lite av vad jag känner....

Äh fuck.. Nu blev jag arg också. Happ. Varför kan man då kanske undra? Jo för att jag spelade upp ett scenario i mitt huvud, denna gång hos tandläkaren. Och fuck vad arg jag blev! Yes, jag är nog sinnes, för det var ju bara ett scenario... I mitt huvud.. Borde ju kanske inte tas så seriöst? Ah synd att jag är helt konstig då. Men, vad fan, det är inte som att det fanns ett korn av sanning i det! Det jag tänkte på skulle lätt kunna hända.

Haha, så nu har jag reagerat på det. Ilsket.

Men om det nu skulle hända imorgon, yes, ska till tandläkaren imorgon, då skulle jag inte reagera alls. För sån är jag. From som ett lamm, mjekig. Svag t.o.m. Och så som jag vill säga ifrån, så kan jag aldrig säga ifrån. Och skulle jag försöka så skulle jag bara gråta av frustration och känslostorm. Och då skulle det där ordet dyka upp igen; Svag. Det där ordet som jag hatar. Det där ordet som jag vet att folk tänkt om mig flera gånger för att jag gråter mycket.

FUCK! Jag vill inte vara svag. Gör mina tårar mig till en svag människa? Jag undrar ibland..

Äsch, nu skyller jag på att jag är trött och extra svammlig. *Viftar bort*

Ska lägga mig tidigt ikväll så man kanske kan bete sig som människa imorgon ^^