Have a heart and try me
Cause without love I won't survive
Love Hurts - Incubus
Jag har inte haft så många trygga punkter i mitt liv. Vilket är viktigt för att en människa ska trivas och må bra. Jag kom inte så bra överens med min mamma från det att jag var ungefär 14 till 17års åldern. Det är ju "bara" 3 år. Men tre år i en viktig tid i ens liv, när man ska växa upp och utvecklas till att bli en någorlunda vettig ungdom. Vi bråkade en del. Det var värst när jag var 15-17. Jag är yngst i mammas barnaskara. Så jag var sist kvar. Mina äldre syskon hade båda flyttat ut. När det bara var jag kvar var det jag som fick ta all skit.
Min mamma bråkade mycket med min bror. Min bror var hemlös till och från i flera år och han fick inte bo hemma för mamma för att han misskötte sig ganska mycket. Han kunde vara lagomt respektlös och inte lyssna på det man sa, det håller jag med om. Han hade sina kläder i påsar på våran balkong, (den var inglasad). Han fick komma förbi på dagarna, duscha och byta kläder och så, han fick dock inte ta något av våran mat oftast. Vissa dagar gick det bra, ibland fick han sova över. Vissa dagar var värre och dom skrek mycket på varandra.
Min bror var missbrukare, det var därför han stod utan bostad. Kissa rent och du får pengar. Väldigt lätt att göra när man är narkoman, eller hur? (Sarkasm).
Min bror sov över ganska ofta ändå där ett tag. Problemet var dock att han kom alltid mitt i natten. Så varje natt under en period så väckte han mig genom att knacka på mitt fönster så att jag skulle släppa in honom. Min nattsömn blev alltså störd i princip varje natt. Detta ledde till att jag fick problem med magen och hade halsbränna dygnet runt, varje dag. Käkade tabletter mot halsbränna som godis nästan till slut.
Sen kom dagarna då han kom hem och var hungrig. Jag fick inte ge han mat, men du tror jag skulle låta min bror gå hungrig? Aldrig. Så han fick äta när inte mamma var hemma. Om mamma märkte att han hade ätit så skrek hon på mig. Men vad skulle jag göra?
Iofs så skrek mamma på mig varje gång hon egentligen var arg på honom. Sen skrek hon på mig varenda gång hon hade besökt mormor, dom besöken tog mycket energi för henne, hon var ganska frusterad och så. Den ilskan fick jag också. Fick säkert skit för en rad andra saker också som hon var upprörd för.
Jag försökte flera gånger stå upp för min bror. För jag fattade verkligen inte hur hon kunde behandla honom på det sätt hon gjorde, så kallt. Det var ju hennes son, min storebror!? Men hon orkade väl inte. Jag vet inte.
Som ni kanske förstår var det ganska jobbigt att få så mycket skit hela tiden. Ibland hände det att jag sa "nej" till min bror om han ville komma över och äta/sova eller låna pengar. (Jag hade bara studiebidraget i den åldern men lånade ändå regelbundet ut pengar till honom). Vad hände när jag sa "nej"? Då var jag en dålig syster, jag var hemsk, jag var elak, jag var snål, dum i huvudet och en jävla fitta. Varenda gång dom få gångerna jag faktiskt sa nej, för jag orkade inte alltid ta massa skit för hans skull.
Så funkar dock narkomaner, dom ljuger och är manipulativa. I don't blame him. Men, det tar inte bort det faktum hur jobbigt det var för mig. Hur mycket deras trasiga relation skadade mig, för jag stod alltid i mitten, och jag stod alltid på hans sida. Något som bara uppskattades ibland.
På grund av min trassliga relatation till min mamma hade jag bestämt mig att flytta ut när jag var 18år. Hade mycket kontakt med soc från det att jag var 16, så det var ganska givet. Dom kände till allt.
En av sakerna jag tänkte på gällande den framtida flytten var att min bror skulle få en nyckel första dagen, och han skulle alltid vara välkommen hemma hos mig. Han skulle alltid få sova på min soffa. Han skulle få ha en plats där han kunde känna sig trygg. Jag var nog en av de få trygghetspunkterna i hans liv.
På min 18års-dag var jag på en begravning. Hans begravning. Jag hann aldrig säga till honom att han alltid skulle ha en plats hos mig, en plats att vara trygg på, en plats att känna sig hemma och välkommen. Jag hoppas han vet om det ändå.
Vila i frid Petrus. Om någon vill läsa mer så har jag ett gammalt inlägg jag skrev om min bror här.
(Mer om min relation till min mamma någon annan gång, finns mycket att säga).
Ha det bra peeps, håll er borta från drogerna!
Love Hurts - Incubus
Jag har inte haft så många trygga punkter i mitt liv. Vilket är viktigt för att en människa ska trivas och må bra. Jag kom inte så bra överens med min mamma från det att jag var ungefär 14 till 17års åldern. Det är ju "bara" 3 år. Men tre år i en viktig tid i ens liv, när man ska växa upp och utvecklas till att bli en någorlunda vettig ungdom. Vi bråkade en del. Det var värst när jag var 15-17. Jag är yngst i mammas barnaskara. Så jag var sist kvar. Mina äldre syskon hade båda flyttat ut. När det bara var jag kvar var det jag som fick ta all skit.
Min mamma bråkade mycket med min bror. Min bror var hemlös till och från i flera år och han fick inte bo hemma för mamma för att han misskötte sig ganska mycket. Han kunde vara lagomt respektlös och inte lyssna på det man sa, det håller jag med om. Han hade sina kläder i påsar på våran balkong, (den var inglasad). Han fick komma förbi på dagarna, duscha och byta kläder och så, han fick dock inte ta något av våran mat oftast. Vissa dagar gick det bra, ibland fick han sova över. Vissa dagar var värre och dom skrek mycket på varandra.
Min bror var missbrukare, det var därför han stod utan bostad. Kissa rent och du får pengar. Väldigt lätt att göra när man är narkoman, eller hur? (Sarkasm).
Min bror sov över ganska ofta ändå där ett tag. Problemet var dock att han kom alltid mitt i natten. Så varje natt under en period så väckte han mig genom att knacka på mitt fönster så att jag skulle släppa in honom. Min nattsömn blev alltså störd i princip varje natt. Detta ledde till att jag fick problem med magen och hade halsbränna dygnet runt, varje dag. Käkade tabletter mot halsbränna som godis nästan till slut.
Sen kom dagarna då han kom hem och var hungrig. Jag fick inte ge han mat, men du tror jag skulle låta min bror gå hungrig? Aldrig. Så han fick äta när inte mamma var hemma. Om mamma märkte att han hade ätit så skrek hon på mig. Men vad skulle jag göra?
Iofs så skrek mamma på mig varje gång hon egentligen var arg på honom. Sen skrek hon på mig varenda gång hon hade besökt mormor, dom besöken tog mycket energi för henne, hon var ganska frusterad och så. Den ilskan fick jag också. Fick säkert skit för en rad andra saker också som hon var upprörd för.
Jag försökte flera gånger stå upp för min bror. För jag fattade verkligen inte hur hon kunde behandla honom på det sätt hon gjorde, så kallt. Det var ju hennes son, min storebror!? Men hon orkade väl inte. Jag vet inte.
Som ni kanske förstår var det ganska jobbigt att få så mycket skit hela tiden. Ibland hände det att jag sa "nej" till min bror om han ville komma över och äta/sova eller låna pengar. (Jag hade bara studiebidraget i den åldern men lånade ändå regelbundet ut pengar till honom). Vad hände när jag sa "nej"? Då var jag en dålig syster, jag var hemsk, jag var elak, jag var snål, dum i huvudet och en jävla fitta. Varenda gång dom få gångerna jag faktiskt sa nej, för jag orkade inte alltid ta massa skit för hans skull.
Så funkar dock narkomaner, dom ljuger och är manipulativa. I don't blame him. Men, det tar inte bort det faktum hur jobbigt det var för mig. Hur mycket deras trasiga relation skadade mig, för jag stod alltid i mitten, och jag stod alltid på hans sida. Något som bara uppskattades ibland.
På grund av min trassliga relatation till min mamma hade jag bestämt mig att flytta ut när jag var 18år. Hade mycket kontakt med soc från det att jag var 16, så det var ganska givet. Dom kände till allt.
En av sakerna jag tänkte på gällande den framtida flytten var att min bror skulle få en nyckel första dagen, och han skulle alltid vara välkommen hemma hos mig. Han skulle alltid få sova på min soffa. Han skulle få ha en plats där han kunde känna sig trygg. Jag var nog en av de få trygghetspunkterna i hans liv.
På min 18års-dag var jag på en begravning. Hans begravning. Jag hann aldrig säga till honom att han alltid skulle ha en plats hos mig, en plats att vara trygg på, en plats att känna sig hemma och välkommen. Jag hoppas han vet om det ändå.
Vila i frid Petrus. Om någon vill läsa mer så har jag ett gammalt inlägg jag skrev om min bror här.
(Mer om min relation till min mamma någon annan gång, finns mycket att säga).
Ha det bra peeps, håll er borta från drogerna!
Kommentarer
Postat av: Sara
Men gud vad jobbigt, fan vad jag blev ledsen nu :( Vad modigt av dig att göra allt för att hjälpa honom!
Trackback