Aeonis

Är det någon som förstår?

Finns det någon som vet hur det känns. Någon som vet hur ont det gör att förlora?

Är det någon som förstår vad jag skulle göra om jag kunde ge denna person tillbaka livet? Är det någon som förstår att det finns knappt något som jag inte skulle göra?

Är det någon som kan förstå att om han levde. Så skulle jag kunna strunta i om jag någonsin fick se honom igen. Jag skulle ta att varje gång jag pratade med han så var han otrevlig, om vi ens skulle prata alls. Jag skulle strunta i alla dagar som jag inte fick se honom. Jag skulle låta han vara precis hur som helst om jag ens fick se honom.

Allt det och mer skulle jag ta. Bara han fick leva. Om han kunde få leva så skulle han få göra det varsomhelst med vemsomhelst och hursomhelst.

Tänk på det nästa gång ni klagar över hur sällan ni ses. Jag hade varit villig att inte få se han alls. Hur ont det än skulle göra. Men smärtan av hans bortgång klår inget. INGET. Det finns inget värre. Jag lovar er. Det mörkret är så stort och djupt att jag starkt beundrar alla som tagit sig igenom det.

Och jag? Jag försöker fortfarande. Men så finns det sånna här konstiga dagar då man gråter över det ändå. 3 år har gått men inga sår har läkt. Jag gör verkligen mitt allra bästa att leva mitt liv på ett bra sätt. Så att han kan vara stolt över mig. Och jag hoppas verkligen att han är det. Trots mina fel och snedsteg, så hoppas jag att han kan se att jag verkligen försöker. Jag saknar honom så otroligt mycket. Jag tror inte att ni förstår.

Och alla er som bara såg hans glada sida. Hans lättsamma personlighet och busiga uppsyn.
Jag har sett han gråta. Jag har hört han skrika av ilska och frustration. Jag har hört honom ljuga. För er. Tro det om ni vill. Jag kommer aldrig glömma dom dagarna då jag satt i soffan och han låg med huvudet i mitt knä. Jag strök honom på huvudet, och han var så sårbar. Allt han ville ha var närhet och kärlek. Men kärlek visste han inte riktigt hur han skulle hantera. Så han ljög, överdrev, skämtade och var sällan seriös. Men ni älskade alla honom så.

Jag älskade honom alla andra dagar. Då han släppte masken, då han gav utlopp för sin ilska och frustration sin ledsamhet och irritation. Vi hade våra bråk. Men vem annars skulle han ta ut den energin på? Mamma var ett hopplöst fall. Hans vänner? Nope. Vi fick ta allt, och jag fick ta mest.

Många känner till att jag försökte ta livet av mig en gång, eller rättare sagt 2 gånger. Någon som vet vad som hände dom två dagarna?
Första dagen så hade jag ett bråk med mamma, jag försökte få henne att lugna ner sig lite när det gällde honom. Att vara snällare. Att ge han mera kärlek och respekt, för det förtjänade han. Jag grät och jag skrek för hon vägrade lyssna, och jag tyckte så synd om honom. Jag kände mig så hjälplös. (Jag var redan deprimerad såklart, bara ett bråk gör inte att man går så långt).
Andra dagen. Han som jag försvarat tills all min energi tog slut sa till mig något som jag förträngt helt. Det är ett minne som min hjärna, mitt hjärta har valt att inte ha kvar. Men jag vet på ett ungefär vad det handlade om. Han förstod mig inte, han förstod inte att det hade gått så långt. Han var rentutav elak om det.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Och det här är sanningen: Han knarkade ihjäl sig. Det finns inget ni kan säga som ändrar på det. Droger stal min bror, och jag kommer aldrig att förlåta dom för det. Eller idioterna på sjukhuset som stal min sista tid med honom. Fy fan säger jag bara.

För guds skull, ta hand om er alla huvven därute. Vad ni gör mot er själva är en sak. Men tänk på vad ni gör mot dom som älskar er. Oförlåtligt..