Aeonis

Jamen sådär...

Tydligen fyller min mamma år idag. Vet fan om jag ska bry mig. Tycker det är konstigt att hon säger "efter man fyllt 20 så får man inga presenter om man inte fyller jämt; 30, 40, 50 osv", men att hon aldrig sa ngt alla år som vi köpte presenter till henne när vi var små? Nu fyller hon 56. Och jag vette fan om jag ska bry mig alltså.
Var länge sen jag kände mig så här hopplöst opåverkad av någon annans liv.
Vi som hade blivit "sams" och allting. Vi som äntligen kunde prata med varandra på ett normalt sätt.
Och nu känns det som att hon bara snackar skit om en igen. Som att hon inte uppskattar mig för den jag är. Som att jag är dålig på något sätt...

Det är ju absolut inget konstigt med att jag inte kan trivas med mig själv bland andra. Att jag bara står dum och tyst speciellt i vuxna människors sällskap. Att jag måste bete mig som ett barn när jag är osäker.

Jag stör mig så sjukt mycket på allt jag varit med om, som format mig till den jag är. Den här människan som inte kan ha och knappt har några vänner. För jag har inget självförtroende till att ens öppna käften och föreslå att vi ska göra något utav rädsla att bli hånad. Utav rädsla att inte vara tillräcklig.
Och nu.
Nu är jag tråkig. Jag är tråkig att umgås med. Jag är tråkig för att jag sitter bara tyst och vågar inte öppna käften. Vågar inte säga alla dessa miljarders ord som jag äger för att jag är rädd. Och det enda jag vet. Det enda jag vet är hur man spelar dum. Som ett barn. Le mycket och prata med en gullig röst.


Jag hatar att vara rädd. Jag vill inte vara rädd längre.. Men hur slutar man vara det?

Hur kan jag ha så mycket kul med ett fåtal människor. Människor som jag inte är rädd för. Människor som jag vågar misslyckas inför. Men inte med ett par personer som jag vet att jag måste börja våga inför, jag måste om dom ska finnas kvar. Ingen vill ju ha en tråkig kompis. Ingen vill vara vän med någon som bara kan sitta tyst och lyssna.

Jag måste våga. Men var finner jag modet?

Jag & Emma. En av personerna som jag vågar misslyckas inför. En av människorna som jag känner kräver inte mer av mig än det som helt enkelt är mig. En av dessa människor som jag känner att jag duger inför.

Varför kan jag inte känna så med andra? Jag vill, jag vill så jävla gärna.
Men det är klart. En tyst mjekig vän duger ju inte till så mycket.
Men det är inte jag. Det är inte jag.
Varför kan jag inte vara likadan inför alla?
Varför är jag så rädd? Min rädsla leder ju bara till mitt nedfall.
Mod. Mitt mod skulle kunna leda mig hem. Mitt mod skulle kunna lyfta mitt hjärta.
För det är hos mig bollen ligger. Varför står jag och håller krampaktigt fast den?
Varför kan jag inte chansa och kasta iväg den? Den kan mycket väl landa hos någon fin människa.
Den kan mycket väl landa hos en vän.

Haha, känner mig nästan lite emo nu :P
Och ja, jag måste skratta och skämta så att ni inte tror att mitt liv är något annat än bara; "finfint! :D"
I slutet av dagen så tänker jag inte klaga. Jag tänker inte det.
Jag skriver bara lite av vad jag känner....