Aeonis

Kanske skulle försöka beskriva hur jag känner. För min egen skull dvs. Få ut det i ord. Det brukar hjälpa.
Fast just nu känner jag att jag vill bara prata med Elin och Sophie. Vill att dom ska säga något smart så jag mår lite bättre. Inte för att jag på riktigt tror det hjälper mig just nu. Tror inte det hjälper hur jag mår.

Det känns hopplöst just nu. Jag är trött. Men jag vill inte sova. Det känns helt enkelt bara konstigt i kroppen.
Jag tror jag ger upp. Jag är inte säker. Men jag tror jag ger upp.
Jag vet inte hur jag ska fixa det här?
Jag kan inte laga det som är fel. Jag kan inte ändra på det som är dåligt. Jag kan inte ljuga för mig själv heller.
Jag vet inte vad jag ska säga.

Kanske är totalt fel av mig. Kanske är totalt ologiskt. Kanske är totalt onödigt. Mycket möjligt att det är fel på mig. Men jag kan inte ändra på hur jag mår. Hur jag känner. Hur det känns för mig när du gör det du gör. Jag kan inte ändra på det.
Känner jag mig sviken, sårad, lurad.. Kan inte du säga förlåt? Kan inte du vara ärlig?
Varför blir du arg på mig? Som att det ska rättfärdiga det du gör. Du blir arg och helt plötsligt har jag inget att säga till om längre. Då behöver du inte säga sanningen. Då kan du ljuga och bli mer irriterad för att jag frågar?
Du får ursäkta. Men jag vet inte hur jag ska ta det. Jag menar. Jag är ledsen. Och du bara försvarar dig själv? Jag då? Bryr du dig inte om hur jag mår? Hur du fått mig att må? Taggarna utåt.. Jag förstår.. Men har inte du lärt dig något?

Orden bara rinner ur mig.. Ska sluta nu..


Ska sitta här ensam i ett par dagar.. Sen ska jag ha fest? Känns      inte        stabilt. Men känns inte direkt rätt heller att avboka den. Jag är förvirrad just nu. Jävligt förvirrad. Typiskt att saker ska hända just nu.

Typiskt att du ligger och sover. För den jag behöver prata med är egentligen du.
Men.. Du slutade prata med mig.. Du la dig och sov. Du gick upp till jobbet. Du kom hem.. Och du fortsatte inte prata med mig. Du lämnade det bakom på direkten. Som att det skulle försvinna. Och imorgon är förmodligen inte ett undantag.
Hur pratar man med någon som inte vill prata med en?
Han förstår inte hur nära gränsen jag känner mig. För att han ser det som en liten sak. Men han förstår inte. Det är just det. Han förstår inte. Och jag verkar inte kunna få han att förstå.

Är det dömt? Är det helt jävla dömt?