Aeonis

^Och för oss som vill finna det igen...

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om att låta dagarna försvinna i ingenting. Kom inte ihåg sist jag lagade mat.
Nu är det dags att skärpa sig!

Fast samtidigt så vet jag hur spänd jag är i kropp, själ, hjärta och hjärna den här tiden på året.
Fuck fuck! Jag vill inte erkänna det? Varför inte? För att det är en sanning som jag fortfarande förnekar.

När någon nära en dör. Så kommer man aldrig över det. Aldrig. Det går inte. Det finns inte. Hjärtat kan inte acceptera det. Hjärnan är dock lite smartare. Man kommer aldrig över det. Man lär sig leva med det. Men personen som är borta. Han/hon är inte borta som i finns inte mer. Utan borta som i, jag får aldrig se den personen mer. Men han/hon finns kvar.
Så länge vi som älskar och saknar den personen finns kvar så finns också personen i fråga det. Våra minnen håller han levande. Petrus finns här hos mig, hos oss. Vi kan bara inte se han, träffa han nå mer.

Hopeless
I can scream
Shouting at the dark
I can cry
My tears lost in November Rain
I can bleed
My blood for yours
I can despair
Anguish gripping my throat
I can live in Oblivion
Never knowing – Never Truly Feeling
I can lose, and I can love
But I can never replace you

R.I.P Petrus

29/11-05 [01.15]

En av dikterna jag skrev till min bror. Denna endast 14 dagar efter det inträffade..