Jag är emo, men skitsamma!
Senaste tiden har varit som vanligt och jag slits mellan mitt gamla osociala jag och viljan att försöka vara "out there" så att säga. Men att vara out there innebär som vanligt att ta massa skit. Att leva med att folk som knappt ens känner till ens namn snackar massa dynga om en. Att man inte får fara på kompisars födelesedagsfirande för att deras kompisar är bland dessa människor som jag pratar om.
Det är så sjukt jävla trist.
Vad tror ni jag gör? Vänder er ryggen, sätter näsan i vädret, fnyser och bryr mig inte för jag tror jag är bättre än er? Ibland kanske det är så. Ibland håller jag stenfast vid min tro att jag är bättre. Inte än er nödvändigtvis. Men bara bättre än det som sägs, skitsnacket och det..
Men vad gör jag oftast? Vad har jag gjort idag? Lipat som ett litet barn. För oavsett vad folk tror. Jag är inte så stark. Jag tror inte så mycket på mig själv att jag kan stå rak i ryggen och höra allt det där. Jag kan verkligen inte det. Jag gråter och gråter för jag vill inte behöva slåss för mig själv. Vill inte behöva bevisa mig för er. Ni tror ju ändå inte på mig. Allt är bara skitsnack. Jag är bara skit. Jag duger inte riktigt åt er. Aldrig får jag veta varför heller.
Jag inbillar mig inte att jag alltid gett världens bästa intryck och visat mig från min bästa sida.
Men jag tar inte hatet från er som inte känner mig. Som varit på samma fest som mig max 5 gånger. Vad är det ni tror ni vet om mig? Jag vägrar tro att jag är så dålig som ni vill verka ge sken av att jag är.
Men jag är inte så stark att jag kan skita i det. Tänk på det nästa gång. Tänk på att vi alla i grund och botten är jävligt lika ändå. Tänk på att jag sitter här och gråter precis som du säkert gjort någon gång när du känt dig sårad, när du känt dig liten, svag. Tänk på att jag är inte bättre än dig. Men det är inte du heller. Vi ska stå på samma våglängd. I livet är vi inte så annorlunda. Jag vill bara väl. Jag vill må bra. Jag vill bli accepterad. Jag vill ha kul. Jag vill finnas där för de som jag älskar och bryr mig om. Jag vill göra något med mitt liv. Jag vill vara, och vara det bra.
Så säg mig, är vi så olika egentligen? Och varför är det så himla fel på mig?
Ryck upp dig nu Emmo =)
Folk skvallrar och snackar skit till höger och vänster och det mesta får man ta, men att det ska gå så långt att man inte får vara på samma fest som någon annan är en dålig stil.
Om det är en person som man inte kommer överens som håller i festen, fine, då förstår jag om den inte vill ha med mig för jag skulle nog inte vilja vara där heller.
Dock är det en gemensam vän till båda så tycker jag att denne får stå i lite, man kan hålla borta ogillandet för att det ska bli en trevlig kväll.
Det är inte ens tal om "antingen han/hon eller så jag".
Monopolägande av vännen? Kommer det till de så blir 2 personer sårande av det, personen som får dissen och vännen som får göra det p.g.a den andra vännens "fest"ultimatum.
Starkt jobbat, STARKT jobbat!
Lite är av egen erfarenhet, men jag skulle säga samma sak om det ens aldrig har hänt i mitt liv innan.
Äsch, jag mår bättre idag, jag lovar :).
