Aeonis

Funderar vi verkligen över andra? Våra vänner? Hur ofta tar vi oss tid att tänka efter och försöka förstå dom. Försöka komma ihåg alla de saker vi sett och hört och inse att vi inte borde döma. Att vi borde ställa upp, lyssna, försöka förstå. Hur många gånger ska man behöva säga att man är till exempel ett deprimerat emo innan folk fattar att det är på allvar och slutar dissa en, kalla en svag, töntig, att man överdriver och så vidare?

Det är på allvar. På största jävla allvar. Jag kan säga det om och om igen, men ingen verkar lyssna, verkligen lyssna? Ni hör mig, ni ser mig, men förstår ni mig? Förstår ni att det är på största allvar? Det gör ni nog inte. Fast är det så konstigt egentligen? Jag förstår inte heller. Så jag dömmer inte. För jag vet. Det är nog större än vad vi alla tror..