I can't let myself fall down
I can't help myself right now
I can't let myself fall down
If I can't be myself
I fall down
Destination Anywhere - Sugarcult
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här. Men jag säger det just nu, (skriver för er som är petiga): Jag vill ta antidepressiva igen. Jag vill ha mina citalopram 20mg i min kropp.
Jag slutade ta mina mediciner augusti eller september 2007. Jag minns det så väl. Kan tycka att jag har gjort ett bra jobb fram till nu att sköta mig själv så att säga. Att gå framåt. Att må bra.
Just nu mår jag dock inte bra. Har inte gjort det på ett tag. Sover dåligt. Har koncentrationssvårigheter. Gråter av okänd anledning. Konstant utmattad. Trött, så trött.
Saker känns så fel, och jag vet inte varför. Det är som att något inte stämmer. All min gamla oro rörande människor som jag hade i mitt liv då, har nu överförts till dom människor jag umgås med nu. Det känns så konstigt och så fel. Jag har ångest. Jag inbillar mig att nästa sms kommer vara ett "du kan dra åt helvete" sms, till mig. Från någon av er.
Does it make sense? Absolut inte. Men får så dåliga vibbar av allt nuförtiden. Av er också. Sjukt konstigt och jag vet inte hur jag ska förklara det.
Tror jag blev mer skrämd än vad jag ville inse och erkänna av senaste tidens drama. Det triggade nog alla mina gamla minnen och känslor om svek. Kompisar som man trodde stod en nära som visade sig vara inget att ha. Kompisar som aldrig på riktigt älskade mig, eller ens visste vem jag egentligen var.
Jag vet inte hur jag ska orka med allt just nu. Jag vill ha mina antidepressiva. Jag vill må bra.
Jag får ju förhoppningsvis snart skriva mig på en adress här i Sthlm, ska försöka fixa saker då.
Men fram tills dess får ni nog ha lite tålamod med mig, jag är skör..
Insåg just en sak, på tal om det jag skrev om att gamla minnen och känslor spökar.
Kommer du ihåg Patrick när du sa att du uppmärksammade när min kropp "bröt ihop"?
Visste du att det var precis efter "du vet vilket"-drama?
Jag trodde att avsaknaden av känslor på det, var jag som hade kommit över det.
Nu inser jag att det var mitt psyke som "stängde av", för att jag orkade inte.
Jag orkar fortfarande inte, känner mig helt kall och tom när jag tänker på det. Ingen reaktion.
Är det inte lustigt hur våran kropp och hjärna funkar? När livet blir för svårt sätter den igång försvarsmekanismer så vi får "vila" upp oss ^^.
I can't let myself fall down
If I can't be myself
I fall down
Destination Anywhere - Sugarcult
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här. Men jag säger det just nu, (skriver för er som är petiga): Jag vill ta antidepressiva igen. Jag vill ha mina citalopram 20mg i min kropp.
Jag slutade ta mina mediciner augusti eller september 2007. Jag minns det så väl. Kan tycka att jag har gjort ett bra jobb fram till nu att sköta mig själv så att säga. Att gå framåt. Att må bra.
Just nu mår jag dock inte bra. Har inte gjort det på ett tag. Sover dåligt. Har koncentrationssvårigheter. Gråter av okänd anledning. Konstant utmattad. Trött, så trött.
Saker känns så fel, och jag vet inte varför. Det är som att något inte stämmer. All min gamla oro rörande människor som jag hade i mitt liv då, har nu överförts till dom människor jag umgås med nu. Det känns så konstigt och så fel. Jag har ångest. Jag inbillar mig att nästa sms kommer vara ett "du kan dra åt helvete" sms, till mig. Från någon av er.
Does it make sense? Absolut inte. Men får så dåliga vibbar av allt nuförtiden. Av er också. Sjukt konstigt och jag vet inte hur jag ska förklara det.
Tror jag blev mer skrämd än vad jag ville inse och erkänna av senaste tidens drama. Det triggade nog alla mina gamla minnen och känslor om svek. Kompisar som man trodde stod en nära som visade sig vara inget att ha. Kompisar som aldrig på riktigt älskade mig, eller ens visste vem jag egentligen var.
Jag vet inte hur jag ska orka med allt just nu. Jag vill ha mina antidepressiva. Jag vill må bra.
Jag får ju förhoppningsvis snart skriva mig på en adress här i Sthlm, ska försöka fixa saker då.
Men fram tills dess får ni nog ha lite tålamod med mig, jag är skör..
Insåg just en sak, på tal om det jag skrev om att gamla minnen och känslor spökar.
Kommer du ihåg Patrick när du sa att du uppmärksammade när min kropp "bröt ihop"?
Visste du att det var precis efter "du vet vilket"-drama?
Jag trodde att avsaknaden av känslor på det, var jag som hade kommit över det.
Nu inser jag att det var mitt psyke som "stängde av", för att jag orkade inte.
Jag orkar fortfarande inte, känner mig helt kall och tom när jag tänker på det. Ingen reaktion.
Är det inte lustigt hur våran kropp och hjärna funkar? När livet blir för svårt sätter den igång försvarsmekanismer så vi får "vila" upp oss ^^.
Kommentarer
Postat av: ida
Jättebra och modigt skrivet! Fortsätt så här och till slut kommer du att må bättre! Jag hejar på dig Emma!
Trackback
