Aeonis

So please just break the silence

A Twist In My Story - Secondhand Serenade

And I'm longing, for words to describe how I'm feeling.



Med andra ord så är det inte så mycket kommunikation som äger rum. Vilket kan vara ganska negativt. Finns så mycket som man inte kan anta är "så" eller "så" eller "uppenbart" och "självklart". Det som händer då är att jag blir osäker. På tok för ofta, och funderar och tvivlar då och då. Vilket inte känns så bra. Alternativet är ju att säga något, men, det är jag ju också rädd för.

Det är inte ofta jag hamnar i sånna här situationer, men när jag väl gör det så är det svårt att bryta mönstret. Problemet är att någonstans i ens huvud har osäkerheten fått en plats, och den andra personen har fått, (såklart helt omedvetet), övertaget.

Jag är ju en ganska stark människa.. Men.. Jag tar åt mig på tok för mycket av vad folk säger, tycker och tänker ibland. Skulle vilja påstå att det är mitt största fel faktiskt, och då trivs osäkerheten ännu bättre och vill inte lämna mina tankar i fred. Dumma osäkerhet.

Samtidigt finns det så många stunder då allt känns så självklart. Så egentligen känner jag mig bara dum i huvudet för att vara helt ärlig.

Fast.. Jag har nog all rätt att vara rädd och osäker med tanke på dom saker jag gått igenom. Jag vill bara inte hamna i en sån situation där jag känner mig underlägsen igen, man går sönder, så hårt, och gudarna ska veta att det tar lång lång tid innan man fått ihop bitarna igen. Vem kan glömma 2008? Om det nu var någon som läste min blogg då, oerhört deprimerande.

Jag borde egentligen inte skriva dom här sakerna antar jag. Någon tar väl kanske åt sig. Men det här handlar ju bara om mig, och jag har rätt att ventilera saker om mig själv på min egen blogg.

Jag är fortfarande oftast vettig och så, men då och då, ja, ni fattar nog ^^.

Det här var ju såklart verkligen inte det jag skulle skriva om, men men, så kan det gå :). Nu byter vi till de saker jag egentligen skulle ta upp ^^.

--

Hade en ganska dålig dag igår. Vem hade kunnat ana att ett begravningstema skulle vara sjukt deprimerande och ångestframkallande? Alltså jag vet, sjukt uppenbart kanske. Men jag hade ingen aning ! Men när folk började prata om kistor, gravstenar och alla var klädda i svart.. Då blev det för mycket. Mitt humör hoppade ner i ett mörkt svart hål och ångesten var inte sen att ta dess plats. Så vart tvungen att rusa iväg mitt allt och hoppa på första bästa buss hem. Det var riktigt jobbigt. Som tur är finns det underbara människor i mitt liv som finns där sådana stunder, thank you ! ^^

Idag har jag bara tagit det lugnt, kände att det behövdes. For inte till skolan utan tog det bara chill på morgonen med ett par koppar kaffe och lite tv. Sen för att säga tack till tidigare nämnda person så diskade jag åt honom och sen skuttade jag iväg hemåt. Drog med mig Mari ut i solen, så vi har legat i södra hamn och solat, lyssnat på musik, sjungit falskt och bara haft det allmänt trevligt :)).

Ikväll blir det bio, Harry Potter yo! ^^


Ha det bäst lovelies! :)