Aeonis

Jag vill vara med mina underbara vänner i Stockholm som får mig att må bra och trivas. Som gör mig lugn. När jag är med dom så är det inte så mycket annat som spelar roll. Dom får mig aldrig att känna mig ovälkommen, och aldrig fan heller skulle dom vara respektlösa och inte visa hänsyn till mig och mina känslor. Ibland skäller jag på Patrick för att han är dålig på att höra av sig när han ska, men det är ju då verkligen det största problemet vi har, och det är knappt ett problem egentligen.

Nej fy fan för folks mentalitet här, (såklart inte alla), men i min värld så visar man helvetes mycket mer hänsyn och respekt till folk, oavsett vem det gäller. It's common fucking courtesy people, lär er det.

Klockan är snart 01, börjar det inte bli dags att gå och lägga sig? Är ju liksom torsdag, eller "söndag" if you will. Efter den här helvetesdagen, fysisk såväl som psykisk, så börjar jag få nog.


Jag flyttade härifrån av en anledning. För att jag kände mig mindre än en människa. Någon som inte var så mycket värd. Jag ville finna mitt eget-värde, min plats på jorden. En plats där jag kan känna mig trygg i mig själv. En plats where I make sense. Och det gjorde jag ta mig fan. Nu sitter jag tillbaka här och känslorna från förr strömmar över mig.


Nåja. Vad ska man säga. Finns ju som inget att göra. Bara acceptera att vissa saker aldrig ändras och att jag definitivt gjorde rätt som lämnade den här staden när jag gjorde.