Tusen minnen, tusen dofter
Tusen skäl att sakna dig här
Tusen skäl att hålla andan
Och lyssna till musiken
Jag hör musiken igen - Uno Svenningsson
Ja nu var det verkligen ett tag sedan jag skrev. Fast de flesta av er förstår nog varför. Livet har varit kaos den senaste tiden. Men nu känns det bättre :).
Det är ganska svårt att beskriva hur det känns att se den trygghet man byggt upp i 10 månader rasa ihop framför ens ögon. Att varje dag mötas av panik, ångest och kaos när man kommer hem. En dag var sängen borta, kvar stod två madrasser på golvet att sova på. Badrumsskåpet blev tömt och alla mina saker stod i en låda på golvet. Inget kylskåp fanns kvar heller, (tillhörde inte lghten till att börja med), och inget fanns att äta. Det som var kvar var min dator. Sen packades även den ner. Då fanns bara två madrasser och en resväska med kläder.
Till frukost drack jag ljummen Gainomax och åt lite godis, vilket var det minst jobbiga med situationen.
Som sagt, kanske är svårt att förstå det jobbiga i situationen om man inte vet hur det känns. Nåja. Så kom sista dagen för att säga farväl till mina älskade vänner, (söndag), så det gjorde jag. Var inte speciellt ledsen då faktiskt, hade börjat acceptera situationen och haft peptalks med mig själv. Så det var inte så illa till slut.
Så på måndag flög jag till Luleå där jag möttes av en av mina bästa vänner här i Piteå, Donne, och han hade med sig Jörgen som fick en smärre chock när jag sa att han fick sitta fram i bilen.
Jag har förändrats sen jag flyttade, det är ganska klart. Jag är mer omtänksam. Jag sågs som en ganska omtänksam människa förut, men tror det var lite felaktigt. Snäll har jag alltid varit, men också väldigt egoistisk. Inte för att jag haft så mycket val, man blir lätt så när livet är en ständig kamp för överlevnad och välmående. Men nu när jag funnit ro i mig själv, och i min plats på jorden. Blivit mer säker. Så kan jag tänka mer på andra och de små sakerna som kretsar kring sociala relationer, som att låta någon sitta längst fram i bilen :).
Låter kanske konstigt? Jag vet inte. Men. Kanske kan skriva mer om det en annan dag, detta inlägg börjar bli lite långt. Tänkte bara säga att jag lever och att livet inte är fy skam här i Piteå :). Jag har ju trots allt aldrig hatat Piteå, och speciellt inte de underbara människor jag känner här :).
Ha det bra allesammans, för det har jag! Puss och kram och extra mycket kärlek till er i Sthlm! <3
Tusen skäl att hålla andan
Och lyssna till musiken
Jag hör musiken igen - Uno Svenningsson
Ja nu var det verkligen ett tag sedan jag skrev. Fast de flesta av er förstår nog varför. Livet har varit kaos den senaste tiden. Men nu känns det bättre :).
Det är ganska svårt att beskriva hur det känns att se den trygghet man byggt upp i 10 månader rasa ihop framför ens ögon. Att varje dag mötas av panik, ångest och kaos när man kommer hem. En dag var sängen borta, kvar stod två madrasser på golvet att sova på. Badrumsskåpet blev tömt och alla mina saker stod i en låda på golvet. Inget kylskåp fanns kvar heller, (tillhörde inte lghten till att börja med), och inget fanns att äta. Det som var kvar var min dator. Sen packades även den ner. Då fanns bara två madrasser och en resväska med kläder.
Till frukost drack jag ljummen Gainomax och åt lite godis, vilket var det minst jobbiga med situationen.
Som sagt, kanske är svårt att förstå det jobbiga i situationen om man inte vet hur det känns. Nåja. Så kom sista dagen för att säga farväl till mina älskade vänner, (söndag), så det gjorde jag. Var inte speciellt ledsen då faktiskt, hade börjat acceptera situationen och haft peptalks med mig själv. Så det var inte så illa till slut.
Så på måndag flög jag till Luleå där jag möttes av en av mina bästa vänner här i Piteå, Donne, och han hade med sig Jörgen som fick en smärre chock när jag sa att han fick sitta fram i bilen.
Jag har förändrats sen jag flyttade, det är ganska klart. Jag är mer omtänksam. Jag sågs som en ganska omtänksam människa förut, men tror det var lite felaktigt. Snäll har jag alltid varit, men också väldigt egoistisk. Inte för att jag haft så mycket val, man blir lätt så när livet är en ständig kamp för överlevnad och välmående. Men nu när jag funnit ro i mig själv, och i min plats på jorden. Blivit mer säker. Så kan jag tänka mer på andra och de små sakerna som kretsar kring sociala relationer, som att låta någon sitta längst fram i bilen :).
Låter kanske konstigt? Jag vet inte. Men. Kanske kan skriva mer om det en annan dag, detta inlägg börjar bli lite långt. Tänkte bara säga att jag lever och att livet inte är fy skam här i Piteå :). Jag har ju trots allt aldrig hatat Piteå, och speciellt inte de underbara människor jag känner här :).
Ha det bra allesammans, för det har jag! Puss och kram och extra mycket kärlek till er i Sthlm! <3
Kommentarer
Postat av: Linda
<3<3<3
Postat av: patrick von face
Tomt här utan Emma!
Trackback
