Trams trams trams
Jag tänker inte på så mycket nuförtiden. Iofs ganska förståeligt då min kropp brytit samman. Har inte direkt ork att tänka på saker. Men, oavsett. Finns inget som jag vill tänka på.
Skola, jobb, bostad och skola igen. Orkar inte ens tänka på dom sakerna just nu. Som råkar vara ganska viktiga. Men men. Det kommer väl tillbaka sen när jag känner mig piggare. Får väl ta en paus till onsdag med allt sånt. Knepet är bara att man ska undvika att få ångest under den tiden. Ångest för att man inte gör något. Ångest för att man vilar. That's fucked up. Varför ställer jag alltid så höga och orimliga krav på mig själv? Bara dumt ju..
Det finns ju t.ex en baksida med att jag ska skärpa mig på matfronten. Visserligen tänker jag börja äta frukost, lunch och middag, (bra där!), men. Ja det finns ett "men". Samtidigt ska jag skärpa mig på en annan front också. Kcal-intaget. Det får under inga omständigheter överskrida 1500, men ska helst ligga runt 1000. Låter det konstigt? Hej people, det är så här jag har levt mitt liv i ett år nu. På en diet. Har bara inte varit så noga med den, tror t.ex. i fredags att jag lyckades klämma i mig runt 2000kcal, känner mig ganska missnöjd över det.
Min ätstörning, (ja, det är vad det är), ger mig iaf inte så mycket ångest längre. Känner mig mer missnöjd än på länge över min kropp, men det har än så länge inte gjort mig ledsen eller så. Ganska konstigt i sig. Men positivt. Bättre att försöka skärpa sig utan att ha massa ångest och sånt hängandes över sig.
Skola, jobb, bostad och skola igen. Orkar inte ens tänka på dom sakerna just nu. Som råkar vara ganska viktiga. Men men. Det kommer väl tillbaka sen när jag känner mig piggare. Får väl ta en paus till onsdag med allt sånt. Knepet är bara att man ska undvika att få ångest under den tiden. Ångest för att man inte gör något. Ångest för att man vilar. That's fucked up. Varför ställer jag alltid så höga och orimliga krav på mig själv? Bara dumt ju..
Det finns ju t.ex en baksida med att jag ska skärpa mig på matfronten. Visserligen tänker jag börja äta frukost, lunch och middag, (bra där!), men. Ja det finns ett "men". Samtidigt ska jag skärpa mig på en annan front också. Kcal-intaget. Det får under inga omständigheter överskrida 1500, men ska helst ligga runt 1000. Låter det konstigt? Hej people, det är så här jag har levt mitt liv i ett år nu. På en diet. Har bara inte varit så noga med den, tror t.ex. i fredags att jag lyckades klämma i mig runt 2000kcal, känner mig ganska missnöjd över det.
Min ätstörning, (ja, det är vad det är), ger mig iaf inte så mycket ångest längre. Känner mig mer missnöjd än på länge över min kropp, men det har än så länge inte gjort mig ledsen eller så. Ganska konstigt i sig. Men positivt. Bättre att försöka skärpa sig utan att ha massa ångest och sånt hängandes över sig.
"Put to rest
What you thought of me
While I clean this slate
With the hands
Of uncertainty"
What you thought of me
While I clean this slate
With the hands
Of uncertainty"
Så snälla sluta tro att ni känner mig. Att ni har den blekaste aning om vad jag lever med var och vareviga dag. Vad jag har fått genomlida här i livet. Jag försöker varje dag att göra mitt bästa, att vara en ny och bättre Emma. En Emma som inte är ärrad av sitt förflutna. Jag vill inte att det ska synas, att det ska märkas. Så jag håller käften för det mesta. Jag har inga "speciella omständigheter" som skulle kunna påverka mina studier, men det har jag. Fan, det har jag. Jag ljuger inte om det, men jag pratar inte om det heller. Förutom när jag svarar blankt på den frågan, antar att jag ljög då.
Men jag tror ju på mig själv. Att jag ska klara mig. Tar på mig så så mycket. Så givetvis, jag orkar inte stå stark hela tiden. Folk ser upp till mig, det är konstigt. Säger att jag är så himla klok, vettig, smart, stark. Att jag klarar av så så mycket. Så jag sätter på mig mitt bästa face och fortsätter möta varje dag, som en ny och bättre Emma.
Jag har mina underbara vänner som vet om detta, och som stöttar mig, oftast genom att dom bara är sig själva, och ser mig som "normal" och en av dom. Inte ärren, utan bara jag. Eller, jag vet faktiskt inte om dom vet den oerhörda press jag lever under, som jag tvingas möta varje dag. Nu vet ni det i alla fall. I put on a brave face, men just nu känner jag mig lika ynklig och otillräcklig som så många andra.
Mina ärr syns ganska tydligt på min kropp, och jag förnekar inte vem jag är. Inte vars jag kom ifrån, och inte vad jag genomlevt. Men, jag vill inte att folk ska se bara den trasiga delen av mig själv. Jag har ta mig fan kommit långt ! Ni är så många som aldrig, och då menar jag aldrig, skulle ha klarat av det jag har gjort. Om ni inte tror mig, fråga någon som vet min livshistoria, dom skulle inte tveka för en sekund att hålla med.
Vill ni höra den någon gång? Min oh-så-sorgliga livshistoria, tror den börjar från när jag var runt 4, det var då det började sakta men säkert gå utför. Vid 18 år nådde det sitt klimax, men slutade såklart inte där. Nu i 2.5 år har det bara varit en lång och jobbig väg tillbaka mot att må bra.
Jag är trött, och jag svammlar. Lyssna inte på mig..
Sitter och övervägar hur mycket av det jag just skrev som jag ska radera. Men behåller allt ett tag, (förutom ett stycke som försvann så fort det blev klart). Tänk bara på att jag är helt utmattad när jag skriver detta och massa trams bara forsar ut. Det kommer kännas bättre imorgon, det lovar jag, okej? Ta det inte allt för hårt nu.
Varför en bild från Kingdom Hearts? Why not? ^^
Låten i mitten av inlägget är What I've Done - Linkin Park
Men jag tror ju på mig själv. Att jag ska klara mig. Tar på mig så så mycket. Så givetvis, jag orkar inte stå stark hela tiden. Folk ser upp till mig, det är konstigt. Säger att jag är så himla klok, vettig, smart, stark. Att jag klarar av så så mycket. Så jag sätter på mig mitt bästa face och fortsätter möta varje dag, som en ny och bättre Emma.
Jag har mina underbara vänner som vet om detta, och som stöttar mig, oftast genom att dom bara är sig själva, och ser mig som "normal" och en av dom. Inte ärren, utan bara jag. Eller, jag vet faktiskt inte om dom vet den oerhörda press jag lever under, som jag tvingas möta varje dag. Nu vet ni det i alla fall. I put on a brave face, men just nu känner jag mig lika ynklig och otillräcklig som så många andra.
Mina ärr syns ganska tydligt på min kropp, och jag förnekar inte vem jag är. Inte vars jag kom ifrån, och inte vad jag genomlevt. Men, jag vill inte att folk ska se bara den trasiga delen av mig själv. Jag har ta mig fan kommit långt ! Ni är så många som aldrig, och då menar jag aldrig, skulle ha klarat av det jag har gjort. Om ni inte tror mig, fråga någon som vet min livshistoria, dom skulle inte tveka för en sekund att hålla med.
Vill ni höra den någon gång? Min oh-så-sorgliga livshistoria, tror den börjar från när jag var runt 4, det var då det började sakta men säkert gå utför. Vid 18 år nådde det sitt klimax, men slutade såklart inte där. Nu i 2.5 år har det bara varit en lång och jobbig väg tillbaka mot att må bra.
Jag är trött, och jag svammlar. Lyssna inte på mig..
Sitter och övervägar hur mycket av det jag just skrev som jag ska radera. Men behåller allt ett tag, (förutom ett stycke som försvann så fort det blev klart). Tänk bara på att jag är helt utmattad när jag skriver detta och massa trams bara forsar ut. Det kommer kännas bättre imorgon, det lovar jag, okej? Ta det inte allt för hårt nu.
Varför en bild från Kingdom Hearts? Why not? ^^
Låten i mitten av inlägget är What I've Done - Linkin Park
Kommentarer
Postat av: patrick von facefuck
inte radera! roligare att ha kvar och läsa sen när du är gammal och möglig
Postat av: dreadsbruden - 20 år och gravid
kingdom hearts <3
Trackback
