Aeonis

Har så ont på insidan att det är helt sjukt. Vill bara skrika högt på någon. Fast samtidigt så är det ju ingens fel egentligen. Jag är inte förbannad på person/personerna utan jag är förbannad och besviken på omständigheterna, och vad det betyder för mig.

Skulle aldrig ljuga och säga att det inte var jobbigt att inte ha ett eget hem på 3 år, det var jobbigt. Jobbigt som fan. Man kände sig aldrig riktigt hemma, aldrig riktigt välkommen. Utan mer som en inkräktare, någon som stör och är i vägen.

Men här, för första gången på 3 år så kände jag mig trygg igen. Som att jag hade ett hem, ett riktigt hem. Nu är den tryggheten borta, och jag tror ta mig fan att jag gråtit nästan varenda dag sen den dagen. Dagen då den försvann.

Det gör så ont så jag finner inga ord. Det är farligt att bli bekväm och trygg i något. Det är farligt att älska en plats som man befinner sig på. För när man blir van, och det försvinner ifrån en, så vet man helt plötsligt om hur viktigt det var för en. Hur mycket det påverkar en när det försvinner.

Jag ska återgå till att bli en inkräktare, en inte helt välkommen gäst, och jag kommer inte känna mig hemma utan bara på genomresa. Än en gång. Ni som inte vet, vet verkligen inte hur jobbigt det är.

Love you peeps, kommer sakna er när jag är borta.