Aeonis

But you didn't know I was already broken
I told myself it wouldn't be so bad
But pulling away took everything I had

You tried to lie and say I was everything

Lost In You - Three Days Grace

Somehow I found a way to get lost in you.

Eftersom att min sinnesstämning totalt förändrades de senaste 10 minuterna så kände jag för att skriva ett till inlägg. Lyssnade på Lost In You ett par gånger och blev alldeles glad och mysig inombords ^^. Egentligen är det ju inte en glad låt, men den är fin, den talar till mig :).

Försöker att inte tänka på en viss person, men sånt vet vi ju redan aldrig lyckas. Å andra sidan tänker jag på typ 3 olika personer just nu, så why not ^^.

Ibland undrar jag om jag tänker dom saker jag gör på grund av min personlighetsstörning? Det känns konstigt att tänka så, att det inte är "normalt". Men samtidigt så har det ju varit en viktig lärdom för mig, att veta att just vissa tankar och känslor jag har är inte helt "normala". Det har ju faktiskt hjälpt mig mycket i livet.

Förstår ni vad jag menar? Kanske inte.. Ska försöka förklara det lite bättre:

1. Man vet om att man har en personlighetsstörning och vad den innebär, hur den påverkar dina känslor och tankar kring vissa saker.

2. Du tänker på dessa "vissa saker".

3. Så ska man då försöka bena ut om din personlighetsstörning gör att du tänker så, eller om det är "normalt".

Förstår ni nu? Haha, nej det är ganska tjorvigt, jag vet.

Kanske försöker jag hitta ursäkter och bortförklara mina tankar. Vem vet.

Lyssnar på låten igen, så fort jag hör de 2 första sekunderna så hoppar det till i magen och jag blir glad ^^. Underbart med sådan musik ! :))

Väljer just nu att inte utveckla mina tankar något mer. Vill inte att folk ska missuppfatta saker och börja tänka konstiga saker om mig ^^.

Problemet med att ha en blogg är ju att man vet aldrig vem som läser den, och hur fan folk tolkar det man skriver x).

They just make you worse
But I know I'll see your face again

The Drugs Don't Work - The Verve

Hade väl egentligen massor med saker som jag ville säga. Fast inget som jag orkar säga just nu. Den här helgen har varit lite upp och ner. För det mesta ganska awesome. Förutom sluten. Fredag kväll slutade i tårar och bark, har ett blåmärke på magen. Fick en stol kastad i mig :/. Lördag kväll slutade också i tårar. Gamla minnen revs upp och jag mådde allmänt kiss. Satt ute på en bänk och grät och ropade på Petrus, att han skulle komma och hjälpa mig, för jag vet ta mig fan inte vad jag ska göra med dessa känslor, igen.


Knark är det värsta jag vet. Skulle aldrig någonsin igen klara av att stå vid sidan om och titta på medan någon man älskar går ner sig djupare och djupare, för att till slut förlora sitt liv till droger. Jag vet, (åh vad jag vet), att det behöver ju inte sluta så. Vissa klarar av det finfint att bara röka på då och då. Men. Jag klarar ändå inte av det. Kan inte vara i närheten av det. Inte när det är du, förstår du inte det? Jag brukade se upp till dig, men snart har jag ingen respekt kvar för dig.

Du borde förstå min smärta, du borde veta? Men du skiter ju fullständigt i mig och mina känslor tydligen. Den mannen jag kände, som jag älskade, skulle aldrig utsätta mig för det här. Men du gör det, tydligen utan en enda eftertanke? Jag skulle aldrig någonsin vara så respektlös mot dig. Bevisar ju bara än en gång hur du känner för mig. Jag är väl inget värd längre för dig.

Det här är jobbigt för mig att skriva, det gör ont. Har mått kiss hela den här kvällen också. Ångest så det räcker och blir över.

Önskar jag inte brydde mig. Men det är ju klart att jag gör. För sån är jag.

Jag vill ha en kram.. Lr flera.

Ha det bäst peeps, håll er borta från drogerna. Orkar inte skriva mer just nu.

Och Petrus? Saknar dig min bror, vila i frid <3. (Jag tar mig igenom det här, oroa dig inte).

Det händer inte så mycket i Piteå, fast samtidigt händer det väl en hel del.

Igår hade jag fantastiskt roligt. For och umgicks med några människor som jag aldrig hängt ensam med, och det var lovely. Var nervös och orolig att jag inte skulle göra ett bra intryck, det var lite knakigt från början men efter ett par öl så funkade det finfint. Hann få ett par trevliga komplimanger så jag är väldigt nöjd.

Annars så har jag malt tankarna kring Mr. Svin en hel del. Är fortfarande lite velig om vad jag ska göra. Känns lite Voldemort-grejjen all over again. Fast med en stor skillnad. Mr. Svin har jag känt i 4 år och förlåtit om och om igen. Så det jag vet nu är, att Mr. Svin inte är en riktig vän. Riktiga vänner behandlar inte en så som han har gjort. Men vars går man från det?

I'm taking the high road igen. Jag är trevlig, men där går gränsen. Orkar inte säga mer om det, känns ganska privat med tanke på den långa historian vi faktiskt har mellan oss. It kinda makes you sad.

Jag försöker få fram mer saker att säga, att skriva, men kommer som inte på något.

Maybe later, and by that I mean tomorrow!

Eller jo, förresten, en awesome sak hände ju idag! Fick mitt studie-omdöme från skolan på posten idag. Wiho! Wiho för att jag fick en 4a, eller "utmärkt studieförmåga" som det betyder :D. Sjukt nice.

Nu ska jag bara komplettera min ansökan till Universitetet och sedan hålla tummarna!

Ha det bra peeps ! :)

I think I've had too much
You're so disappointing
But you make good use of it
As your world disassembles
Better keep your head up

Your name, your face
Is all you have left now
Betrayed, disgraced
You've been erased

I have erased you
I have escaped
The bitter taste of you

Bitter Taste - Three Days Grace

Känner att jag råkade göra på tok för 'emo' inlägg och började oroa folk. Nåja. Ni vet att jag kan vara rätt duktig på att ventilera känslor ibland så fort jag känner dom, (och då raderade jag ett helt inlägg plus en hel del text i dom andra två innan ni hann se det). Men vill bara säga att saker är mer chill nu i varje fall.

Först blir jag ledsen och förbannad. Sedan blir jag bara irriterad.

Jag tänker inte sitta här och ta åt mig och må piss över att en, (mja, kanske två), personer behandlat mig illa. Jag är så mycket bättre än så, så mycket starkare.

Helst av allt vill jag fortfarande vara med er i Sthlm, men, när det nu inte går så får man göra det bästa av situationen helt enkelt :).

Guld värt iaf att jag fått prata med Patrick och berätta om saker och ting. Blir omedelbart mycket lugnare. Så fort jag pratar med honom påminns jag om hur mycket jag älskar er där i Sthlm och hur mycket ni älskar mig, och då känns det helt plötsligt inte så illa längre. So what att två people's var respektlösa/'fittiga' mot mig, det är ju ni som betyder något. Det är ju ni som tycker om mig precis som jag är med dåliga sidor och allt. Ska definitivt träna på att bli bättre och höra av mig när jag är lite nere så att säga, för ni tar mig upp till stjärnorna igen <3.

Nej, vet ni vad? Life aint that bad. Jag är inte direkt på den plats där jag helst av allt vill vara, men, så illa är det inte ändå, tar en liten detour. Kommer snart tillbaka igen :).

ÄLSKAR ERA FACE'S! :)) <3 <3

Liten credit och massa kärlek till Mattias, du är helt underbar, tack så mycket för din kärlek och omtanke, det betyder massor, du är en av mina ljusglimtar här i Piteå ! <3

Det var länge sen någon fick mig att känna mig så här värdelös. Så jävla oälskad och oviktig.

Att komma hit var det största misstaget jag gjort på länge. What's up with me, varför kan jag alltid bara välja fel vägar att gå, fel saker att göra, fel människor att lita på. Fel människor att bry mig så mycket om.

Du vill ju inte ens vara med mig, varför bad du mig att komma hit? Varför sa du att du saknade mig? Vad fan var det du saknade ens? It doesn't make any fucking sense då du så uppenbart knappt bryr dig om mig.

Varför i min vildaste fantasi trodde jag för en enda jävla sekund att allt skulle bli bra? Varför?

Det gör ont att vara så långt borta från de människor man helst av allt vill träffa just nu.

I'll make it work. I always do.

Den här sommaren kommer vara långt ifrån den trevligaste upplevelsen i mitt liv, men man gör vad man måste för att överleva, så enkelt är det.

Hoppas ni har det bra allesammans, kommer kanske vara utan internet ett tag så sakna mig inte allt för mycket om så vore fallet, och om ni gör det ändå så är det bara att slå en pling eller skicka ett sms, jag är alltid tillgänglig ! :)

Jag vill vara med mina underbara vänner i Stockholm som får mig att må bra och trivas. Som gör mig lugn. När jag är med dom så är det inte så mycket annat som spelar roll. Dom får mig aldrig att känna mig ovälkommen, och aldrig fan heller skulle dom vara respektlösa och inte visa hänsyn till mig och mina känslor. Ibland skäller jag på Patrick för att han är dålig på att höra av sig när han ska, men det är ju då verkligen det största problemet vi har, och det är knappt ett problem egentligen.

Nej fy fan för folks mentalitet här, (såklart inte alla), men i min värld så visar man helvetes mycket mer hänsyn och respekt till folk, oavsett vem det gäller. It's common fucking courtesy people, lär er det.

Klockan är snart 01, börjar det inte bli dags att gå och lägga sig? Är ju liksom torsdag, eller "söndag" if you will. Efter den här helvetesdagen, fysisk såväl som psykisk, så börjar jag få nog.


Jag flyttade härifrån av en anledning. För att jag kände mig mindre än en människa. Någon som inte var så mycket värd. Jag ville finna mitt eget-värde, min plats på jorden. En plats där jag kan känna mig trygg i mig själv. En plats where I make sense. Och det gjorde jag ta mig fan. Nu sitter jag tillbaka här och känslorna från förr strömmar över mig.


Nåja. Vad ska man säga. Finns ju som inget att göra. Bara acceptera att vissa saker aldrig ändras och att jag definitivt gjorde rätt som lämnade den här staden när jag gjorde.

Har en ångest-attack, hatar livet lite granna. Jag vet inte, det känns bara konstigt just nu.

Kan kanske skylla det på att jag var bakis som fan. Spydde galla imorse, det smakade inte jordgubb om man säger så. Sen huvudvärken jag hade, ojoj. Sov cirka 3 timmar innan jag vaknade och började spy. Otrevliga detaljer, jag vet. Men vadå. Trodde mitt huvud skulle sprängas alltså. Fiiii fan. Somnade iaf om vid 12 och sov till 14. Tog ett tag innan illamåendet gick över och jag kunde äta frukost.

Åt middag för en liten stund sedan. Men att äta gammal kyckling och potatisgratäng är ingen god idé. Mår illa som ett as nu igen, och ångesten gör det inte bättre. Hoppas jag inte kommer börja spy igen, det vore jobbigt. Och när jag säger gammal kyckling och potatisgratäng måste jag förtydliga att det var fryst. Men att det legat i frysen på tok för länge. Friterade räkor i olja med kryddor, det smakade iaf bra. Nåja. Jag vet inte.

Borde kanske gå härifrån. Men då kommer jag inte kunna hålla tårarna borta, så det kändes inte så lockande. Hatar den här känslan. Känner mig oviktig och ovärd. Känns som att man blivit bemött en aning respektlöst också. Vem är jag som du kan behandla på det här sättet? Är jag ingen för dig? Förtjänar jag inte lite common courtesy? Jag menar, just nu känner jag mig som en ovälkommen gäst. Är det inte bättre att man bara säger det då? Så jag slipper sitta här och må skit. Igen. Hatar känslan och jag kommer nog aldrig bli van den. Fast det finns det ju ingen anledning till heller.

Nåja, känner mig inte det minsta önskvärd. Så utav respekt för mig själv borde jag väl fara. Men har ingen ork, lust eller energi för det. Men vad är alternativet egentligen? Att inte bli respekterad och må dåligt över det?

Sen vet jag ju också redan att det är bara jag som ser på den här situationen på det här sättet. Eller jag antar i varje fall det. Känns mest logiskt. Så vad gör man?

Jag har inget bra svar på det. Får tänka på det ett tag och återkomma!

Det bästa med kvällen var att jag fick prata med Patrick, det var awesome och välbehövligt :).



Raderar onödig text så att bara en mening står kvar. Varför inte, det är sånt jag gör ^^.

Tusen skäl att sakna dig här
Tusen skäl att hålla andan
Och lyssna till musiken

Jag hör musiken igen - Uno Svenningsson

Ja nu var det verkligen ett tag sedan jag skrev. Fast de flesta av er förstår nog varför. Livet har varit kaos den senaste tiden. Men nu känns det bättre :).

Det är ganska svårt att beskriva hur det känns att se den trygghet man byggt upp i 10 månader rasa ihop framför ens ögon. Att varje dag mötas av panik, ångest och kaos när man kommer hem. En dag var sängen borta, kvar stod två madrasser på golvet att sova på. Badrumsskåpet blev tömt och alla mina saker stod i en låda på golvet. Inget kylskåp fanns kvar heller, (tillhörde inte lghten till att börja med), och inget fanns att äta. Det som var kvar var min dator. Sen packades även den ner. Då fanns bara två madrasser och en resväska med kläder.

Till frukost drack jag ljummen Gainomax och åt lite godis, vilket var det minst jobbiga med situationen.

Som sagt, kanske är svårt att förstå det jobbiga i situationen om man inte vet hur det känns. Nåja. Så kom sista dagen för att säga farväl till mina älskade vänner, (söndag), så det gjorde jag. Var inte speciellt ledsen då faktiskt, hade börjat acceptera situationen och haft peptalks med mig själv. Så det var inte så illa till slut.

Så på måndag flög jag till Luleå där jag möttes av en av mina bästa vänner här i Piteå, Donne, och han hade med sig Jörgen som fick en smärre chock när jag sa att han fick sitta fram i bilen.

Jag har förändrats sen jag flyttade, det är ganska klart. Jag är mer omtänksam. Jag sågs som en ganska omtänksam människa förut, men tror det var lite felaktigt. Snäll har jag alltid varit, men också väldigt egoistisk. Inte för att jag haft så mycket val, man blir lätt så när livet är en ständig kamp för överlevnad och välmående. Men nu när jag funnit ro i mig själv, och i min plats på jorden. Blivit mer säker. Så kan jag tänka mer på andra och de små sakerna som kretsar kring sociala relationer, som att låta någon sitta längst fram i bilen :).

Låter kanske konstigt? Jag vet inte. Men. Kanske kan skriva mer om det en annan dag, detta inlägg börjar bli lite långt. Tänkte bara säga att jag lever och att livet inte är fy skam här i Piteå :). Jag har ju trots allt aldrig hatat Piteå, och speciellt inte de underbara människor jag känner här :).

Ha det bra allesammans, för det har jag! Puss och kram och extra mycket kärlek till er i Sthlm! <3

Jag har ingen kontroll över något, and it is killing me.

Allt som händer runtomkring mig, jag kan inte styra över något utav det.

It's out of my hands.

Jag har sorgligt nog bara kontroll över en enda sak. Ett beslut som jag fattat. Ett jobbigt beslut också, men åtminstone så var det mitt eget. Jag vet inte om det skänker mig någon tröst.

Kan verkligen inte sluta gråta över det här. Önskar jag kunde. Önskar jag kunde vara starkare just nu. Men it all fucking sucks.

Allt rasar ihop runtomkring mig och jag ser verkligen inte någon väg ut. Det är bara att ta det, svälja, och gå vidare, genom kaoset. Allt löser sig, kanske inte på det bästa sättet, men det löser sig på något vis.

Än en gång, kommer sakna er <3

Har så ont på insidan att det är helt sjukt. Vill bara skrika högt på någon. Fast samtidigt så är det ju ingens fel egentligen. Jag är inte förbannad på person/personerna utan jag är förbannad och besviken på omständigheterna, och vad det betyder för mig.

Skulle aldrig ljuga och säga att det inte var jobbigt att inte ha ett eget hem på 3 år, det var jobbigt. Jobbigt som fan. Man kände sig aldrig riktigt hemma, aldrig riktigt välkommen. Utan mer som en inkräktare, någon som stör och är i vägen.

Men här, för första gången på 3 år så kände jag mig trygg igen. Som att jag hade ett hem, ett riktigt hem. Nu är den tryggheten borta, och jag tror ta mig fan att jag gråtit nästan varenda dag sen den dagen. Dagen då den försvann.

Det gör så ont så jag finner inga ord. Det är farligt att bli bekväm och trygg i något. Det är farligt att älska en plats som man befinner sig på. För när man blir van, och det försvinner ifrån en, så vet man helt plötsligt om hur viktigt det var för en. Hur mycket det påverkar en när det försvinner.

Jag ska återgå till att bli en inkräktare, en inte helt välkommen gäst, och jag kommer inte känna mig hemma utan bara på genomresa. Än en gång. Ni som inte vet, vet verkligen inte hur jobbigt det är.

Love you peeps, kommer sakna er när jag är borta.

Det finns så mycket som man inte vet om andra människor, som man aldrig kunnat ana. Sen lär man känna dom.

Alla ni underbara människor från Norrland, är det en slump att vi möttes? Är det 'givet' att man blir kompisar med folk från Norrland om man är därifrån själv? Jag tror inte att det är så enkelt. Men vad spelar det för roll. Ni är awesome, ni kickar ass, I love you!

Yes you do, all of you <3.

Känns som att jag är mil ifrån er, tusentals mil. Så isolerad. Inte en del av eran värld. Utan bara del av min egen. Så vars är ni, vad gör ni, vad tänker ni på?

Vad händer er när inte jag är med? Det känns konstigt.

Jag läser era inlägg på facebook och känner mig så långt borta. Är jag det?

Så vilka 5 motgångar syftade jag på i mitt förra inlägg? Jo, dom här:

*Skolan, ångest som vägrar dö. Viktiga saker ska göras klart och jag kan fortfarande inte sova som man bör för att orka med allt. Vill poängtera att det är den sociala ångesten som är värst, inte det vi gör i skolan. Som jag sagt tidigare, det är bara trams.

*Bostadssituationen. Hej, btw, du måste flytta ut om två veckor. Tack för den. Den enda trygghet jag hade försvann fort som fan och jag måste bosätta mig ungefär 1.5h utanför Sthlm i sommar. Great.

*Vänner, (delvis). Vad ska man göra när man inte kan göra något alls? Är rädd och skriker på folk fastän dom inte gjort ett skit för att förtjäna det. Har ingen kontroll och det känns jobbigt. Sen att det känns som att vi är på helt olika plan i livet är också ganska jobbigt. Olika prioriteringar och olika saker har vi för oss. Min sommar kommer nog kännas ganska ensam i den här takten. Är dock van ensamvarg trots att jag älskar sällskap. I'll make it work somehow.

*Kärlek. Nej, jag vill inte ha ett förhållande. Fan vad det skulle smeta till allt som redan är rörigt som satan. Men ändå. De flesta tycker väl om att känna sig älskade och uppskattade. Få lite närhet och sån skit. Kärlek är bajs, visserligen. Men när livet känns tungt så vore en kram inte så fel. Fast det är inte det som är problemet egentligen. Mest det att jag känner mig misslyckad. Fast borde jag bry mig när jag inte ens kan komma ihåg sist jag var kär på riktigt? Ja, det är faktiskt sant. Det var år sen jag var det. Så tro inte att jag var kär i vem det nu än är ni tänker att jag var kär i. Det var jag inte, och inte ville jag ha ett förhållande med den person/personerna heller. Som jag sa tidigare, I don't do relationships och det finns många bra anledningar till det.

*Söka jobb. Behöver jag ens utveckla det? Vill jag inte bo långt åt helvete måste jag först ha ett jobb. Eller det måste jag hursomhelst, måste ju ha råd att leva också. Måste btw skriva mig på en adress i Sthlm snart, blir tokigt på att bo här utan att bo här på papper. Kan inte ens gå till vårdcentralen ffs >.<

Jag tänkte verkligen inte skriva ut mina problem, men fuck it. Har hört att det är bra att ventilera sina känslor eller något sådant. Kan inte sitta här och gråta i min ensamhet. Måste ju sova snart också, (hah), som att det skulle gå.

En sista sak: håller på att bli sjuk och jag hatar det !!! Ska jag orka med allt som jag måste göra i veckan kan jag ju för fan inte vara sjuk. Men that's liv så jävla klart. Inte ska det vara lätt inte ! Än en gång. Jag är inte bitter. Bara less, åh så less, och trött, trött är jag också.

Vi hörs, ha're !

Inte så duktig på att skriva nuförtiden. Känner mig inte så duktig allmänt nuförtiden.

Har en fet klump av ångest i min mage som vägrar dö. Känner mig allmänt ledsen och deprimerad. Livet känns mörkt och tungt. Det mesta känns bara: nä, jag vill inte.

Så. Det var väl ungefär allt jag hade att säga. Inte så mycket att göra åt det just nu. Annat än att försöka tänka positivt och ta en sak i taget.

Känner mig så distanserad från er. Känns jobbigt. Snart blir avståndet bara ännu större. Känns ännu jobbigare. Känns inte som att vi riktigt står på samma sida, vilket också känns jobbigt. Allt bara känns jobbigt nuförtiden.

Måste verkligen alltid alla saker hända på en och samma gång? Jag kan hantera en eller kanske två motgångar åt taget, men fem!? Liiiite överdrivet kanske världen?

That's life. Ingen dör oskuld cause life fucks everyone. Jag är inte bitter. Bara deprimerad. Men fortfarande någorlunda optimistisk. Den sidan kan ingen någonsin ta ifrån mig, vilket är bra. It keeps you going.

Ha det bra alla, önskar jag kunde skriva något tramsigt om t.ex eurovision istället för det här. Men. Jag kan iaf säga att jag tycker rätt låt vann, jag hejjade faktiskt på Azerbaijan ;D.

Svårt att hålla alla bollarna i luften. Tappat en. Nu ser folk på mitt face att jag är orolig till och med. Så mycket att tänka på. Så mycket som jag inte orkar tänka på. Så vad gör jag nu?

Idag blir det iaf en paus från det. Imorgon ska jag vara allvarlig igen. Man måste som veta när det är rimligt att ta det helt lugnt, och när man faktiskt måste ta sig i kragen och göra saker.

Hade mentorssamtal idag, fanns väl ingen kritik egentligen. Skönt det. Har skärpt mig en del sen sist. Närvaron är som den brukade vara förut. Sen att min glädje och motivation för skolan är ungefär lika med noll, det är ju struntsamma för jag yttrar inte längre mina 'negativa åsikter', så då verkar jag ju inte lika negativ längre. Yay me. Nåja, man kan inte få allt här i livet. Bara 2.5 vecka kvar, sen är jag äntligen klar! Då har jag äntligen min grundläggande kompetens så jag kan studera vidare.

Önskar jag kunde vara gladare för det. Men livet är allvarligt just nu. Mycket som hänt, mycket som händer.

Nåja. Ska försöka koppla bort det där en stund. Ska i alla fall diska så har man gjort en vettig sak idag :).

Ha det gött !

Mycket har hänt den senaste tiden. Mycket som jag inte orkar prata om än mindre skriva om.

Livet smakar järn.

Tänkte bara säga att jag lever i alla fall, för det gör jag!

Återkommer inom kort.

Vad ska man göra? Är än så länge inte trött och inte sugen på att sova, som vanligt. Sa hon och gäspade. Jag lurar nog bara mig själv. Äsch. Ska gå och borsta tänderna nu och sen får jag se vad jag gör. Har fastnat totalt i en dorama, (japansk drama), som heter 1 litre of Tears, gråt-varning deluxe på den ! Ovanligt att jag fastnar i en drama, verkligen. Men vad ska jag säga? Verklighetsflykt är min favoritsysselsättning, bara spana in mina fritidsintressen:

* Läsa manga (helst romantiska drama/komedier)
* Kolla anime (helst romantiska drama/komedier)
* Se tv-serier (gärna romantiska drama-serier/komedier)
* Se film, (helst romantiska komedier, fantasy och sci-fi)
* Spela tv-spel (väldigt mycket fantasy med en släng av kärlek helst då)
* Läsa fantasyböcker (behöver jag nog inte ens förklara)

Om ni tänker på det, it makes sense, eller hur? (Nu pratar jag med er som verkligen känner mig, ni som vet vad jag gått igenom här i livet).
Lustigt nog har jag själv inte ens tänkt på det här förrens nu, kinda weird. Men nu när jag säger det känns det så där förbannat självklart och uppenbart. Psyko-analys nån? Makes perfect sense. Fan vad dålig man kan vara ibland på att inse de mest självklara sakerna hos en själv, och när man väl gör det så känner man sig lite dum.

Men att lära känna sig själv är en ganska underbar sak, om jag får uttrycka mig sådär fånigt, it helps you grow.

Någon som undrar varför jag använder engelska här och där när jag skriver all the time? Bara en sak jag gör, när man, (som jag), läser böcker på engelska, spelar spel på engelska, kikar på serier och film på engelska ibland med engelsk text, har facebook på engelska, ser flera utländska serier med engelsk text, då blir till slut engelska lika naturligt som svenska i ens huvud, so that's why. Nu vet ni.

Detta blev ett s.k. "lära känna Emma"-inlägg. En vacker dag kanske ni kommer förstå vem jag är och what makes me tick. Fast, det vet ju inte ens jag riktigt än ;D.

Ha det bra peeps, sov gott and whatnot!

let's take it from the top

Misery Business - Paramore

Har fortfarande problem med att jag har ingen ork och jag hatar mig själv lite granna för det. Känns så konstigt att man inte bara kan rycka upp sig och ta tag i saker. Men det går verkligen inte. Får ångest för att jag ligger i sängen som ett litet apati-barn mest hela tiden och inte gör ett skit. Fan också.

Borde städa, borde diska, borde packa, borde skriva på uppsatsen. Borde bara fucking göra något. Men icket. Sjukt frustrerande. Varför går det inte!?

Nåja, vissa av er vill säkert tänka nu att jag visst kan göra dessa saker. Men men, känner ni inte till hur det är så är det väl svårt att förstå. Fucking jävla apati. Bryr mig så lite om saker. Så så lite. Ingenting gör mig upprörd. Den där jävla ångesten jag pratade om tidigare är lite överdriven, jag får känslan snabbt, den hugger till i magen och sen släpper jag den. För jag kan inte, orkar inte hantera det just nu. Så vad ska man göra?

Vill sitta här och skriva om de roliga saker jag gjort i veckan, om seglingen, om min sexiga näsbränna, men nä. Orkar inte. Det är inte sånt jag tänker på.

Så vad tänker jag på? Ja, det var ju det också. Inte ett jävla skit för det mesta!! Åååååh. Hatar detta så mycket. Kan någon bara ge mig en injektion av "jag bryr mig" så kanske jag kan göra lite vettiga saker. Men jag bryr mig inte, åh vad jag inte bryr mig. Är så avstängd fortfarande. Jävla psyke.

Jag vet att det är ett försvar, att det är för mitt eget bästa, så jag inte ska gå jävlat rakt in i väggen igen och bryta ihop totalt, men det är så sjukt frustrerande på samma gång. Jag vet inte vad jag ska säga.

Nä, det var inte alls det här jag skulle skriva nu, men det är så här det är för tillfället. Då vet ni.

Ta hand om er, jag försöker göra detsamma. Ha en trevlig kväll ^^.

Varför är det här mitt liv? Finns det någon rättvisa i det? Är det verkligen schysst att jag ska behöva leva just det här livet? Med så mycket sorg och smärta. Vad är poängen liksom?

Varför kan inte jag få vara lite mer som alla andra? Att ha levt lite mer normalt. Så att jag kan vara lite mer normal.

Vad är då normalt? Jag vet inte. Jag vet bara att det inte är det _här_

Det var allt. Vilar just nu. Det behövs.

I can't help myself right now
I can't let myself fall down
If I can't be myself
I fall down

Destination Anywhere - Sugarcult

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här. Men jag säger det just nu, (skriver för er som är petiga): Jag vill ta antidepressiva igen. Jag vill ha mina citalopram 20mg i min kropp.

Jag slutade ta mina mediciner augusti eller september 2007. Jag minns det så väl. Kan tycka att jag har gjort ett bra jobb fram till nu att sköta mig själv så att säga. Att gå framåt. Att må bra.

Just nu mår jag dock inte bra. Har inte gjort det på ett tag. Sover dåligt. Har koncentrationssvårigheter. Gråter av okänd anledning. Konstant utmattad. Trött, så trött.

Saker känns så fel, och jag vet inte varför. Det är som att något inte stämmer. All min gamla oro rörande människor som jag hade i mitt liv då, har nu överförts till dom människor jag umgås med nu. Det känns så konstigt och så fel. Jag har ångest. Jag inbillar mig att nästa sms kommer vara ett "du kan dra åt helvete" sms, till mig. Från någon av er.

Does it make sense? Absolut inte. Men får så dåliga vibbar av allt nuförtiden. Av er också. Sjukt konstigt och jag vet inte hur jag ska förklara det.

Tror jag blev mer skrämd än vad jag ville inse och erkänna av senaste tidens drama. Det triggade nog alla mina gamla minnen och känslor om svek. Kompisar som man trodde stod en nära som visade sig vara inget att ha. Kompisar som aldrig på riktigt älskade mig, eller ens visste vem jag egentligen var.

Jag vet inte hur jag ska orka med allt just nu. Jag vill ha mina antidepressiva. Jag vill må bra.

Jag får ju förhoppningsvis snart skriva mig på en adress här i Sthlm, ska försöka fixa saker då.

Men fram tills dess får ni nog ha lite tålamod med mig, jag är skör..